Mer än ord

Nu har vi fått en ny minister som ansvarar för funktionshinderpolitiken – Lena Hallengren. Spekulationer hörs om detta bådar gott eller inte. Jag hör hoppfulla kommentarer om att vi åtminstone kan komma att få mer respons och att frågorna blir bemötta. Den förra minister, Åsa Regnér hade en otrolig förmåga att ducka för frågorna och kväva debatten.

Jag ställer mig frågan – Vad är funktionshinderpolitik? Vad är det vi med funktionsnedsättning oftast får? Jo, smärtsam tystnad eller fagra ihåliga tröstande ord. Vi har alla hört dom – Orden, löftena, försäkringarna… ”alla som har behov ska självklart få dom uppfyllda”, ”där inte Försäkringskassan ger rätt till assistans ska kommunerna ta sitt ansvar” Ord och meningar som är ämnade att gjuta olja på vågorna, att lugna och få oss att sansa oss. Vi med assistans som inte ska oroa oss. För det är inte bra för oss. Jag hoppas att detta nedlåtande bemötande kan komma att förändras.

Kära Lena, och alla andra som ser på oss med funktionsnedsättning med ett ovanifrånperspektiv. Vi oroar oss. Faktum är att vi är rädda – och med all rätt. Utvecklingen och statistiken har visat oss att vi har alll anledning att vara upprörda, förskrämda och heligt förbannade. Utvecklingen för oss har stannat av och vi håller på att halka baklänges in i tider vi trodde vi för längesen lämnat. Förr funderade vi på hur barns assistans ska vara utformad och om rätten till att frigöra sig. Nu är rätten till assistans över huvudtaget för barn ifrågasatt. Förut funderade vi på hur assistentens roll bidrog till självständighet. Nu funderar vi på om vi på om att andas är ett grundläggande behov i livet.

Vi med funktionsnedsättning och behov av assistans är människor som du. Vi vill komma ur sängen, fixa till oss, käka en ok frukost, ge oss ut och ta för oss av livet. Vi är inte mer annorlunda än alla andra. Det behövs mer än ord, så otroligt mycket mer faktiskt. Vi möts av otillgänglighet och ifrågasättande av våra rättigheter dagligen. Det måste bli slut på detta.

Vi startar nu en medborgarrättsrörelse och vi hoppas att du är med oss.

Tillsammans skapar vi en mer inkluderande värld.

Skrivkramp

Jag brukar säga att min skrivpinne är mitt svärd. Med den i munnen klickar jag eftertänksamt men bestämt på tangentbordet. Min skrivpinne är en vanlig trumpinne. Eller ja så vanlig är den inte. Den jag har just nu har jag fått i avskedsgåva från min förra arbetsplats. Den är täckt av turkost glitter, vilket den släpper ifrån sig ibland så det blir som ett magiskt skimmer över bokstäverna. Jag har genom åren på detta sätt stridigt för min och mångas rättigheter. Det kan vara i form av en status på Facebook, en blogg eller i mitt arbete som jurist. Jag har låtit min kunskap, min erfarenhet och mitt hjärta flöda för att väcka din förståelse och ditt engagemang. Dåligt underbyggda beslut, förslag till nedskärningar, svarta rubriker har fått mig att vilja forma ord och meningar som kastar ljus över missförstånd och överdrifter. År efter år har jag målat med ord. Allt för att du som läser ska se mig och andra med funktionsnedsättning som medmänniskor. Att vi som andra självklart vill gå på toa när man är så kissnödig så man hoppar, kunna ta en varm dusch när man känner sig lite frusen eller dra iväg och se den senaste biofilmen, kunna gå till jobbet och känna sig som en i gänget, gå på dejt, känna sig sedd och uppskattad, hitta kärleken. Allt det rutinmässiga, spontana, röriga, trygga, spännande som kallas livet. I en värld utan assistans, tillgänglighet eller andra anpassningar och insatser som får mig upp i nivå med dig blir mitt liv inte mitt eget. Vi har då backat in i tider jag tror varken jag eller du vill leva i. För vem vet vilka anpassningar som gjorts genom åren som du är beroende av utan att du tänker på det.

Vi kan inte spara på människors frihet och värdighet. Det vore förödande för oss alla.

På senare tid har jag inte plockat upp min pinne lika ofta. Det är som om jag är rädd att det inte hjälper. Att utvecklingen mot en framtid som gör mig skräckslagen inte går att stoppa. Att det redan är för sent.

Låt det inte vara så.

#räddalss #assistansärfrihet #val2018 #därförliberalerna

God Jul och Gott Nytt År!

Tänk vad ett år kan rusa förbi. Kanske är det årets alla händelser som bildat en malström av intryck och känslor. Sorg och chock avlöst av glädje, ilska och kämparglöd. Stora händelser och små om vartannat.

I Järfälla en byggfrenesi som riskerar att tillgänglighet och inkludering glöms bort i hetsen. Att en omtyckt gokartbana läggs ner för att prestige och ovilja står i vägen. Att valfriheten begränsas för våra årsrika. Att det blundas för att Järfälla har många delar och att alla är unika och lika viktiga.

I landet en politik som verkar ha glömt vad FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning verkligen betyder. Mänskliga rättigheter är inte en pappersprodukt att välvilligt vifta med. Frihet och inkludering erhålls och skapas tillsammans med oss alla som berörs.

Nu träder vi in i ett nytt år. Ett ny chans, full av löften om framsteg och förändring. Aldrig är detta så sant som ett valår. Då kan du säga ifrån, välja riktning och föra oss framåt. Så viktigt är 2018, så viktig är din röst. Så viktig är demokratin.

Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott inkluderande och Liberalt Nytt År!

Syntolkning: Mörk bild med fyra stearinljus. Framför står det med vit snirklig text: ”God Jul & Gott Nytt inkluderande År”. Längst ner till höger Liberalernas logga i vitt.

Se människan bakom orden (debattartikel i NU 2017-12-14)

För nästan 50 år sedan föddes den ena av oss, stämplad som någon som för alltid skulle vara en börda. Född med utbredd funktionsnedsättning. Någon, som man än i dag hänvisar till som tillhörande gruppen ”de svagaste”. Det är det som är farligt med ordval, att det lätt blir att man fastnar i det som ordet uttrycker. ”Glöm henne” var det uttryck läkarna använde sig av. Född med en diagnos och en kropp som krävde uppfinningsrikedom och annorlunda lösningar.

Tio år senare gick den andra ut på en trappa och tog därmed ett stort och efterlängtat kliv fram vad gäller bejakande av mångfald och inkludering. Mötte människor som bröt mot den dåvarande normen. Människor som av samhället ansågs som sjuka. Människor som stöttes ut och missförstods. Människor som bara ville leva och få möjlighet att vara sig själva fullt ut. Homosexualitet ansågs fram till 1979 vara en sjukdom. Detta förändrades i och med att en av oss ifrågasatte ingrodda fördomar, gick ut, mötte upp och lyssnade. Än i dag är vi inte i mål, men kampen är levande och mycket har förändrats.

Ingen av oss tillhör genomsnittet. Den ena funkis, den andra årsrik. Båda representerar diskriminerade grupper i samhället. Vi hävdar dock allas rätt, oavsett olikheter, att vara en del av gemenskapen, inkluderas och ses som resurser. Rätten att vara unika och göra saker på våra egna sätt, men ändå leva våra vardagsliv som andra.

Skriva med munnen går lika bra som att skriva med handen, äta och dricka med assistans, gå med rullator när man behöver stöd, använda elrullstol för att ta sig fram. Tänk om detta sågs som lika naturligt som att behöva en hammare för att slå in en spik eller glasögon när vi märker att vi kisar framför tv:n. Det är vid tillfällen då t.ex. Försäkringskassan kategoriserar att äta med peg som sjukvård eller politiker pratar om ”de svagaste” som grupperingen blir så tydlig och fördomar cementeras – Gör du saker på annorlunda sätt. Är du inte som genomsnittsmedborgaren är du automatiskt sjuk, förbrukad, svag. Då skapas regelverk som snärjer och stjälper.

Att vara årsrik innebär ett liv präglat av den ålderism, den åldersdiskriminering som av Världshälsoorganisationen (WHO) befunnits vara mer uttalad, värre, än diskriminering på grund av kön och etnicitet. Mest uttalad är den i höginkomstländerna till vilka Sverige hör. En hel del av diskrimineringen är nog omedveten, det finns liksom i ryggmärgen att årsrika människor är mindre värda än yngre personer i arbetslivet men också inom andra sektorer i samhället som hälso- och sjukvården.

Även inom funktionshinderområdet har Sverige fått skarp kritik. FNs kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, har granskat Sverige och gett den svenska regeringen nedslag på en mängd punkter. Ett nytt synsätt behövs och vi behöver borsta av oss ingrodda föreställningar och attityder. En person kan vara svag. En person kan vara sjuk. Det innebär dock inte per automatik att denna person har en funktionsnedsättning och tvärtom. Alla är vi människor med styrkor och svagheter. Stärk där det behövs och ta tillvara på de styrkor som finns, istället för att försvaga med ordbruk och borsta åt sidan de gömda, glömda talanger som finns.

Den funkofobi och den ålderism som finns i samhället är så djupt rotad att diskrimineringen inom dessa områden är en fråga som få ser och vill eller vågar lyfta. Att vilja avfärda människor och automatiskt klassa dom som sjuka eller inte arbetsföra är både olyckligt för den enskilde och för samhället i stort. Och är man både funkis och årsrik är det riktigt illa.

Vi måste se till varje människas unika situation och skapa möjligheter för fler att delta och bidra och undanröja de diskriminerande hinder som ligger i vägen. Varken ålder eller funktionsnedsättning fråntar oss rätten att vara människor med samma fri- och rättigheter som alla andra. Vi måste skapa en framtid med insikt om att mänskligheten består av individer som alla är en tillgång, inte en belastning. Vi måste kliva framåt, lyssna och förändra.

Barbro Westerholm riksdagsledamot (L) Stockholm

Maria Mattsson medlem (L) Järfälla

Syntolkning: Bild på artikel med text samt foto på en kille i manuell rullstol med armar utbredda i en frihetsgest ståendes på en stenklippa med blå himmel i bakgrunden.

Regeringens hala livboj

Striden kring assistansen är långt ifrån över. Anklagelser om fusk, utnyttjande av välfärdssystemet varvas med försåtligt bekymrade miner och uttalanden om för stora kostnader till en liten grupp. Vi ser å andra sidan, befriande nog, en växande mullrande opion för alla människors lika rätt att växa upp i familj, andas, äta, jobba och delta i samhällslivet som andra.

Det största fokuset hos regeringen ligger dock fortfarande på att ifrågasätta personlig assistans och regelverket kring detta. Detta trots att lagen tydligt ger uttryck för vad intentionen är och tolkningen av denna borde vara enklare än vad den nu synes vara. Det finns få indikatorer som pekar på att det är själva systemet och rättighetslagstiftningen som fallit samman. De bedrägerier som upptäckts är ytterst få, men får enormt utrymme i media på grund av uppseendeväckande rubriker. Här ser vi istället en tillsyn och kontroll som fallerat och att polisens skrala resurser även påverkar brottsutredandet inom detta område. Något som fått oerhört olyckliga konsekvenser för oss assistansanvändare.

Vi som strider för LSS möter ofta negativa och nedsättande kommentarer om vad som är rimligt. Kostnaden är stor, men det alla glömmer, eller gömmer, är att det är merkostnaden vi ska titta på, och framförallt – mervärdet. Stora siffror som uttalas med brösttoner skrämmer och skapar en negativ spiral. Låt oss lämna detta olyckliga sätt att uttrycka oss på. Kostnaden för LSS är en budgetpost som aldrig kan försvinna. Debatten måste istället handla om hur vi uppnår mesta möjliga mervärde. Precis som vi kämpar för bättre skola, mer jämställdhet och ökad kvalitet i vården måste vi kämpa för ett LSS som håller långsiktigt och ger vad grundtanken utmålade – ett liv i jämlikhet.

Att ständigt möta ett motstånd och ett hot är tröttande och gör ont. Vi fylls inte bara med oro och rädsla, utan känner också hela tiden att vi måste bemöta ett ifrågasättande av oss som människor och medborgare.

Vi har nu blivit tillkastade en livboj i sista stund, men upp på jämlikhetens skepp ser vi än inget hopp om att komma. En livboj i mörka vatten som håller oss uppe så länge vi ligger still. Höj inte din röst, begär inte mer hjälp för då riskerar du att glida av den hala livbojen ner i hjälplöshetens vatten.

Syntolkning: Bild på runt kajutafönster med utsikt mot ett böljande hav och grå himmel.

Jämställdhet – skillnaden mellan frihet och instängdhet

Vi lever fortfarande i ett ojämställt samhälle där våra könsroller färgar de förväntningar som ställs på oss och de möjligheter som ges oss. Den ojämställdheten påverkar även den hjälp och det stöd vi får från sjukvården, socialförsäkringssystemet och socialtjänsten, med ibland katastrofala konsekvenser som följd. Här ser vi att jämställdhet också kan handla om förståelse och stöd, om förlöjligande och förminskande, om rörlighet eller orörlighet, och till och med om liv eller död.
Allt fler studier visar att omotiverade skillnader mellan kvinnor och män faktiskt görs i vården – vården är inte jämställd. Det handlar både om omotiverade skillnader i vårdtillgång och i vårdkvalitet, och till och med omotiverade skillnader i dödlighet. Ett av de mest uppmärksammade exemplen är att kvinnor inte får lika bra vård som män vid hjärtinfarkt. Risken för att en kvinna ska dö av sin hjärtinfarkt är 7,5 % jämfört med mannens 4,5 %. Män får betydligt dyrare vård än kvinnor vid hjärtinfarkt – i snitt kostar männens vård 250 000 och kvinnornas 180 000. I åldersgruppen 25-44 år är skillnaden ännu mycket större – männen kostade i snitt 510 000 kr per vårdtillfälle och kvinnorna 190 000 kr.

Vi liberaler driver aktivt frågan om en mer jämställd vård. Det är viktigt och något vi måste fortsätta att göra och utveckla ytterligare. Men det är dags att vi även på allvar börjar att tala om hur attityder och föreställningar om kön färgar de bedömningar som görs inom personlig assistans, ledsagning och hemtjänst. Forskning visar att det finns tydliga skillnader mellan kvinnor och män vad gäller bedömningar om vilken insats som beviljas och i vilken omfattning. Män får jämförelsevis fler timmar personlig assistans för hemliv, fritid, socialt umgänge och yrkesliv. Vi ser prov på att män i högre grad får ledsagning och kvinnor hemtjänst. Misstanken gnager hos oss att gamla könsroller lever kvar och påverkar utredningar och beslut. I vårt dagliga arbete med vård- och omsorgsfrågor möter vi denna typ av uppenbar omedvetenhet om genus och jämställdhet. I de allra flesta fall så är det just kvinnors behov som ifrågasätts eller prioriteras lägre men både män och kvinnor drabbas av ojämställdheten.

Det är ett liberalt imperativ att försvara människors frihet och motverka diskriminering. Ojämställdheten inom personlig assistans, ledsagning och hemtjänst måste elimineras. Frågan är bokstavligt talat livsviktig. Det handlar om hälsa och frihet. Varje tendens till diskriminering är oroväckande. Det kan handla om en skillnad mellan liv eller död, möjligheten till ett liv i frihet eller en dom som leder till instängdhet och orörlighet.

Cecilia Elving, ledamot i Landstingsfullmäktige 

Maria Mattsson, ersättare i socialnämnden och tillgänglighetsrådet i Järfälla

Ett rop på hjälp, ett rop på frihet

Tänk så länge jag känt mig oberoende och självständig. Jag har med stolthet mött utmaningar och motstånd och har sedan jag fick rätt till assistans känt mig trygg, stark och fri. Jag äter en bulle när jag vill, jobbar över när det behövs, rättar till kläder som hamnat snett, borstar mitt bångstyriga hår, tar en varm dusch när jag fryser. Vardagliga saker. Viktiga saker. Livsnödvändiga saker. Allt om vartannat i det som kallas livet. Allt på lika villkor som andra. En självklarhet jag envist kämpat för att få ta för givet. Slippa att vara i beroendeställning. Undfly känslan av att vara utsatt och ifrågasatt. Ändå kryper den på, den kalla känslan av att inte ses som en fullvärdig medborgare. Min okuvliga glada stolthet riskerar att bli skörare och skörare.

Jag fick frågan häromdagen ”något särskilt som gjort dig upprörd ikväll?” Nej, faktum är att jag varit arg så så länge. Arg, trött, frustrerad och ibland helt uppgiven. Jag har i många år känt en malande oro när assistansreformen stegvis snävats in och missförståtts. Känslan har växt allteftersom utredningar har rullat förbi som ångvältar över självständighet och frihet. Ångvältar kamouflerade i god vilja och sträng rättrådighet. En slags välvillig diskriminering där vi med personlig assistans ska vårdas istället för att andas fritt och leva, skyddas från valfrihet, och barn slitas från sina föräldrar och sitt hem. Allt mot bakgrund av ett så kallat utbrett fusk. Ett fusk som är oerhört begränsat och som olyckligtvis lett till att hela assistansreformen ifrågasätts. Ord som ”överutnyttjande” används. Själv frågar jag mig dagligen hur de allt snävare bedömningarna kan komma att begränsa mitt och många andras liv.

Varje behov vi har granskas under lupp, värderas och kasseras. Om du inte äter som andra är det plötsligt ingen vardaglig måltid i ditt liv utan någon slags medicinsk insats som inte ger rätt till assistans och sminkning är bara onödigt för en person med funktionsnedsättning. Alla dessa begränsningar slaktar livet i småbitar och av det som återstår finns inget att bygga en helhet och en framtid av. Om personlig assistans enbart handlar om en smal nisch av behov, uppstyckade och tidsbegränsade, utan någon hänsyn till den enskildes person, talanger, ambitioner, önskningar – ja då är det i min mening inte längre assistans.

Funktionshinderpolitik – något som intresserar få, men faktiskt berör alla. I partiledardebatten nämns LSS i förbigående men orsakar inget meningsutbyte. Frågan är liten och engagerar enbart de direkt drabbade. Media hakar på historier om fusk och tragedier, men följer inte upp, ställer inte följdfrågor, granskar inte. Vi ser inte personer med funktionsnedsättning som en naturlig del i samhället med en självklar rätt att ta plats. Till ingen annan grupp hade man kunnat lägga huvudet på sned och säga ”Vi måste diskriminera er. Vi har inte råd att inte diskriminera er”. Rubriker, politiska beslut, rättspraxis. Hela tiden möts vi med funktionsnedsättning av saker som pekar på att vi är en minoritet som inte är som andra. Det som för de flesta är saker att ta för självklart. En dusch för att fräscha till sig, en mellis på väg till någon aktivitet, ett toabesök ute på stan. Att få vara fin och lukta gott.

Det finns en färdig bild av vilka vi är och vad vi behöver och det är tydligt att det inte anses vara vad alla andra behöver.  

Vårt öde är ditt. Fråga dig, vilken chans du vill ge dig själv, dina barn, dina vänner om något händer. Framtiden ligger i dina händer nu. Dela vårt rop på frihet.

En tid för reflektion

Birgitta Ohlson beslutade att dra tillbaka sin partiledarkandidatur. Oerhört ledsamt, men all förståelse för att hon kom fram till ett vägskäl och kände att hon behövde fatta ett viktigt och svårt beslut. Sin vana trogen tog hon klivet med öppenhet och mod. För mig kommer Birgitta alltid vara en liberal förgrundsfigur av en kaliber som ytterst få når upp till. Jag är så oerhört tacksam att ha fått vara en del i kampanjen kring Birgittas kandidatur. En del av ett hopp om förnyelse och förändring. Nu blir inte denna vändning av med Birgitta vid rodret, men det betyder inte att förnyelse inte kommer att ske. Vi är alla starka liberaler och jag tror att vi alla kan skapa något nytt. Tillsammans.

För att så ska ske krävs mycket av oss. Ödmjukhet, lyhördhet och förståelse. Vi måste nu på allvar titta på hur vi stöttar varandra och hur vi väljer vårt ledarskap. Ju mer transparens i alla processer desto större legitimitet får det ledarskap vi har och detta ökar viljan hos oss alla att arbeta mot samma mål

Vi måste vara medvetna om att det som bygger vårt parti, och i själva verket är vår största styrka är vårt ”Både och”-fokus. Både ansvar och krav, men också förståelse och möjliggörande. Det finns en bredd i Liberalerna som är både unik och fantastisk. Låt oss ta tillvara på den.

Med en rejäl titt på hur vi kan reformera våra demokratiska processer tror jag vi får ett ledarskap att samlas kring. Då blir vår profil tydligare.

Sen är det jag själv som får ställa mig frågan: Är Liberalerna mitt liberala hem eller inte?

Tillsammans med min vän Mari Lindahl från Habo skrev jag just om hur mycket som vilar på oss själva i ett Facebook inlägg som till vår glädje uppmärksammades av vår partisekreterare Maria Arnholm i den liberala tidskriften NU.

Här är vårt inlägg:

”Vi är liberaler

Vi är många liberaler som med engagemang lyft ledarskapsfrågan. För de flesta av oss har det inte handlat om att vara strategisk. Vi har slagits för det vi trott på. Vi fattar inte beslut efter vad vi tror har störst chans att gå igenom. Det finns en stark vilja hos oss att våga vara budbärare av något större. En vilja att föra fram liberal politik. En vilja att hålla oss på rätt kurs. Den viljan ser vi överallt inom Liberalerna. Frågan om ledarskapet visar så tydligt hur vital den liberala ideologin är inom oss alla. Något vi upplever som ett hot mot mänsklig frihet och socialliberala värderingar får våra känslor i svallning. Ett friskhetstecken tycker vi.

Vi har båda tagit ställning. Vi landade i olika slutsatser. Det betyder inte att vi skiljer oss åt nämnvärt vad gäller synen på det liberala budskapet. Precis som våra namn kan både likhet och olikhet samsas, överlappa och definiera oss. Vi har båda fört kampanj för varsin kandidat, men aldrig fört kampanj mot någon. Vi ser båda det som en enorm förlust att en stark ledargestalt nu går oss ur händerna.

Birgitta Ohlsson är en bärare av liberalismens kärna. Birgitta är både stark, modig och empatisk och har fått många av oss liberaler att brinna extra mycket. Jan Björklund är en stabil ledare med en trygg karisma som står för ansvar kombinerat med värme och humor. Vi får nu hjälpa honom att se till att det unika med liberalerna syns ännu tydligare. Visa att den socialliberala rösten är stark inom svensk politik. Att vi vill hålla en jämn balans mellan människors förmåga att ta ansvar och möjligheten att göra detta via en modern politik med sociala värderingar och rättigheter som verktyg. Liberalernas paradfrågor inom det sociala området måste få skina ännu starkare.

Liberalerna saknar inte ledarskap. Ledarskap finns att finna inom oss alla. Det är vi alla tillsammans som leder Liberalerna. Liberalerna saknar definitivt inte medlemmar som tror på och kämpar för den politik som innehåller både frihet, trygghet, ansvar och framtidstro. Det är därför det finns hopp om en ljusare framtid. Detta är vi övertygade om.

Vi är båda liberaler och vi tror på Liberalerna.

Mari Lindahl, Habo

Maria Mattsson, Järfälla”
Och här är hur det mottogs:

Partisekreteraren har ordet

Att finna sitt ledarskap

I fredags berättade Birgitta Ohlsson att hon lämnat politiken. Vi är många som beklagar det. Birgittas engagemang, erfarenhet, kunskap och arbetskapacitet kommer att fattas oss. När jag skriver det här är det måndag, och bara en helg har passerat sedan diskussionen om vem som ska leda Liberalerna därmed avslutades. Jag vill ändå försöka göra några reflektioner över tiden som gått, och det som ligger framför oss.

Under den här tiden, ja faktiskt ända sedan valet 2014, har vi haft anledning att prata med varandra om viktiga frågor som rör framtiden för vårt parti: Vilka är Liberalerna, hur vill vi uppfattas, vart är vi på väg? Det är bra att vi har fått sätta ord på strategi och visioner, pröva våra tankar och få syn på varandras idéer. Sådana samtal är en viktig och nödvändig del i vårt utvecklingsarbete.

Under de senaste månaderna har många haft huvudfokus på vem som ska leda partiet, och hur. Det blir förstås alltid slitningar i en organisation under sådana perioder. Min bild är att de allra flesta har försökt hålla en god och respektfull ton och argumentera för, istället för emot. Men jag vet också att många tycker att det har varit en jobbig och konfliktfylld tid. Nu kan vi påminna oss om våra ledarprinciper. Jag vill gärna citera några rader under rubriken ”Tillit till varandra”: Det är politikens villkor att bli vald och bortvald. Därför är det desto viktigare att vi är varsamma och snälla mot varandra. Vi påminner oss själva och varandra – särskilt i nomineringstider när konkurrensen står i fokus – om att vi i första hand spelar i samma lag och behöver varandra.

Vi spelar i samma lag. Två som visar det är Mari Lindahl från Habo och Maria Mattsson från Järfälla. De skrev en text på Facebook som handlar om att de haft olika åsikter i partiledarfrågan: ”Vi har båda tagit ställning. Vi landade i olika slutsatser. Det betyder inte att vi skiljer oss åt nämnvärt vad gäller synen på det liberala budskapet. Precis som våra namn kan både likhet och olikhet samsas, överlappa och definiera oss. Vi har båda fört kampanj för varsin kandidat, men aldrig fört kampanj mot någon. Vi ser båda det som en enorm förlust att en stark ledargestalt nu går oss ur händerna. Liberalerna saknar inte ledarskap. Ledarskap finns att finna inom oss alla. Det är vi alla tillsammans som leder Liberalerna. Liberalerna saknar definitivt inte medlemmar som tror på och kämpar för den politik som innehåller både frihet, trygghet, ansvar och framtidstro.”

Att läsa Maris och Marias text gjorde mig både glad, stolt och rörd. De visar vägen framåt, hur var och en kan finna sitt ledarskap. Nu behöver några av oss vara sorgsna och besvikna ett tag, och då finns det alltid några andra som kan kämpa på lite extra. Vi ska vara rädda om varandra, och komma ihåg var de riktigt viktiga motsättningarna finns.

För den stora skillnaden går inte mellan den som tycker att Birgitta Ohlsson vore en bättre partiledare och den som föredrar Jan Björklund. Den viktiga striden i svensk politik står mellan dem som vill göra skillnad mellan människor, stänga gränserna och se tillbaka – och oss som försvarar varje människas frihet, och tror att samarbete och öppenhet leder till en ljusare framtid. Den står mellan ett system som låser in människor i hopplöshet och utanförskap – och oss som vill minska klyftorna och göra Sverige helt, med hjälp av en riktig bra skola och rejäla reformer som ger fler jobb.

Där finns de viktiga motsättningarna, och där råder det ingen tvekan om att vi Liberaler hör ihop. Och jag har gott hopp om oss, mina vänner. Såren kommer att läka, och fler och fler kommer att – med Maris och Marias ord – finna sitt ledarskap. Vi spelar i samma lag och vi närmar oss den viktiga matchen i september 2018. Vi behöver varandra.

Birgitta Ohlsson – Min givna 1:a i politiken

Politik är idéer och visioner. Politik är förverkligande. Politik är ett pussel, en gåta, vars svar ger en bild av ett fungerande levande samhälle. För mig ett inkluderande samhälle där alla får både möjlighet och förtroende att synas, blomstra och skapa sig ett fritt självständigt liv.
Birgitta visar mig locket på pusslet med just den bilden, och en vision som inte begränsar. Med Birgitta känner jag att vi lägger det liberala pusslet tillsammans. Det är inte ensliga pusselbitar som slängs ut, där jag känner mig undrande och inte ser var bitarna passar in.

Birgitta visar tydligt vägen och är en företrädare för Liberalerna som är otroligt inspirerande. En ledargestalt utan motstycke.

Birgitta hanterar att skifta fokus från det globala till det nära med lätthet. Birgitta uppmuntrar till krossade glastak och nya idéer. Birgitta vill tillsammans med oss driva en politik för både trygghet och självbestämmande.

Att Birgitta dessutom ser dig som individ, alltid hälsar på dig med värme och aldrig mäter din betydelse utefter ditt inflytande visar åtminstone mig att Birgitta har förmågan att ha förståelse för politikens påverkan på den enskilde.

Tack för det Birgitta! Du är min givna etta på riksdagslistan och i politiken i stort!
Syntolkning:

Kollage. I mitten ett större svartvitt foto av Birgitta Ohlsson samt texten ”Vi kommer lägga en röst på Birgitta Ohlsson i den rådgivande omröstningen till riksdagen. Gör det du också!” Dessutom 28 mindre porträttfotografier i färg. Mitt är ett av dem.

Med Maria Leissner Jan Jönsson Nikoletta Jozsa Göran Hellmalm Nina Lundström Maria Johansson Erik Nordman Marianne Damström Gereben Bosse Källström Anna Bergkvist Malin Danielsson Mathias Lindow Mattias Lönnqvist Ylva Mozis Andreas Froby Amela de la Cruz Maria Mattsson Nicholas Nikander Jessica Ericsson Jessica Johnson Saga Bowallius Birgitta Svensson Christoffer Jönsson Anne-Lie Elfvén

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: