Regeringens hala livboj

Striden kring assistansen är långt ifrån över. Anklagelser om fusk, utnyttjande av välfärdssystemet varvas med försåtligt bekymrade miner och uttalanden om för stora kostnader till en liten grupp. Vi ser å andra sidan, befriande nog, en växande mullrande opion för alla människors lika rätt att växa upp i familj, andas, äta, jobba och delta i samhällslivet som andra.

Det största fokuset hos regeringen ligger dock fortfarande på att ifrågasätta personlig assistans och regelverket kring detta. Detta trots att lagen tydligt ger uttryck för vad intentionen är och tolkningen av denna borde vara enklare än vad den nu synes vara. Det finns få indikatorer som pekar på att det är själva systemet och rättighetslagstiftningen som fallit samman. De bedrägerier som upptäckts är ytterst få, men får enormt utrymme i media på grund av uppseendeväckande rubriker. Här ser vi istället en tillsyn och kontroll som fallerat och att polisens skrala resurser även påverkar brottsutredandet inom detta område. Något som fått oerhört olyckliga konsekvenser för oss assistansanvändare.

Vi som strider för LSS möter ofta negativa och nedsättande kommentarer om vad som är rimligt. Kostnaden är stor, men det alla glömmer, eller gömmer, är att det är merkostnaden vi ska titta på, och framförallt – mervärdet. Stora siffror som uttalas med brösttoner skrämmer och skapar en negativ spiral. Låt oss lämna detta olyckliga sätt att uttrycka oss på. Kostnaden för LSS är en budgetpost som aldrig kan försvinna. Debatten måste istället handla om hur vi uppnår mesta möjliga mervärde. Precis som vi kämpar för bättre skola, mer jämställdhet och ökad kvalitet i vården måste vi kämpa för ett LSS som håller långsiktigt och ger vad grundtanken utmålade – ett liv i jämlikhet.

Att ständigt möta ett motstånd och ett hot är tröttande och gör ont. Vi fylls inte bara med oro och rädsla, utan känner också hela tiden att vi måste bemöta ett ifrågasättande av oss som människor och medborgare.

Vi har nu blivit tillkastade en livboj i sista stund, men upp på jämlikhetens skepp ser vi än inget hopp om att komma. En livboj i mörka vatten som håller oss uppe så länge vi ligger still. Höj inte din röst, begär inte mer hjälp för då riskerar du att glida av den hala livbojen ner i hjälplöshetens vatten.

Syntolkning: Bild på runt kajutafönster med utsikt mot ett böljande hav och grå himmel.

Jämställdhet – skillnaden mellan frihet och instängdhet

Vi lever fortfarande i ett ojämställt samhälle där våra könsroller färgar de förväntningar som ställs på oss och de möjligheter som ges oss. Den ojämställdheten påverkar även den hjälp och det stöd vi får från sjukvården, socialförsäkringssystemet och socialtjänsten, med ibland katastrofala konsekvenser som följd. Här ser vi att jämställdhet också kan handla om förståelse och stöd, om förlöjligande och förminskande, om rörlighet eller orörlighet, och till och med om liv eller död.
Allt fler studier visar att omotiverade skillnader mellan kvinnor och män faktiskt görs i vården – vården är inte jämställd. Det handlar både om omotiverade skillnader i vårdtillgång och i vårdkvalitet, och till och med omotiverade skillnader i dödlighet. Ett av de mest uppmärksammade exemplen är att kvinnor inte får lika bra vård som män vid hjärtinfarkt. Risken för att en kvinna ska dö av sin hjärtinfarkt är 7,5 % jämfört med mannens 4,5 %. Män får betydligt dyrare vård än kvinnor vid hjärtinfarkt – i snitt kostar männens vård 250 000 och kvinnornas 180 000. I åldersgruppen 25-44 år är skillnaden ännu mycket större – männen kostade i snitt 510 000 kr per vårdtillfälle och kvinnorna 190 000 kr.

Vi liberaler driver aktivt frågan om en mer jämställd vård. Det är viktigt och något vi måste fortsätta att göra och utveckla ytterligare. Men det är dags att vi även på allvar börjar att tala om hur attityder och föreställningar om kön färgar de bedömningar som görs inom personlig assistans, ledsagning och hemtjänst. Forskning visar att det finns tydliga skillnader mellan kvinnor och män vad gäller bedömningar om vilken insats som beviljas och i vilken omfattning. Män får jämförelsevis fler timmar personlig assistans för hemliv, fritid, socialt umgänge och yrkesliv. Vi ser prov på att män i högre grad får ledsagning och kvinnor hemtjänst. Misstanken gnager hos oss att gamla könsroller lever kvar och påverkar utredningar och beslut. I vårt dagliga arbete med vård- och omsorgsfrågor möter vi denna typ av uppenbar omedvetenhet om genus och jämställdhet. I de allra flesta fall så är det just kvinnors behov som ifrågasätts eller prioriteras lägre men både män och kvinnor drabbas av ojämställdheten.

Det är ett liberalt imperativ att försvara människors frihet och motverka diskriminering. Ojämställdheten inom personlig assistans, ledsagning och hemtjänst måste elimineras. Frågan är bokstavligt talat livsviktig. Det handlar om hälsa och frihet. Varje tendens till diskriminering är oroväckande. Det kan handla om en skillnad mellan liv eller död, möjligheten till ett liv i frihet eller en dom som leder till instängdhet och orörlighet.

Cecilia Elving, ledamot i Landstingsfullmäktige 

Maria Mattsson, ersättare i socialnämnden och tillgänglighetsrådet i Järfälla

Ett rop på hjälp, ett rop på frihet

Tänk så länge jag känt mig oberoende och självständig. Jag har med stolthet mött utmaningar och motstånd och har sedan jag fick rätt till assistans känt mig trygg, stark och fri. Jag äter en bulle när jag vill, jobbar över när det behövs, rättar till kläder som hamnat snett, borstar mitt bångstyriga hår, tar en varm dusch när jag fryser. Vardagliga saker. Viktiga saker. Livsnödvändiga saker. Allt om vartannat i det som kallas livet. Allt på lika villkor som andra. En självklarhet jag envist kämpat för att få ta för givet. Slippa att vara i beroendeställning. Undfly känslan av att vara utsatt och ifrågasatt. Ändå kryper den på, den kalla känslan av att inte ses som en fullvärdig medborgare. Min okuvliga glada stolthet riskerar att bli skörare och skörare.

Jag fick frågan häromdagen ”något särskilt som gjort dig upprörd ikväll?” Nej, faktum är att jag varit arg så så länge. Arg, trött, frustrerad och ibland helt uppgiven. Jag har i många år känt en malande oro när assistansreformen stegvis snävats in och missförståtts. Känslan har växt allteftersom utredningar har rullat förbi som ångvältar över självständighet och frihet. Ångvältar kamouflerade i god vilja och sträng rättrådighet. En slags välvillig diskriminering där vi med personlig assistans ska vårdas istället för att andas fritt och leva, skyddas från valfrihet, och barn slitas från sina föräldrar och sitt hem. Allt mot bakgrund av ett så kallat utbrett fusk. Ett fusk som är oerhört begränsat och som olyckligtvis lett till att hela assistansreformen ifrågasätts. Ord som ”överutnyttjande” används. Själv frågar jag mig dagligen hur de allt snävare bedömningarna kan komma att begränsa mitt och många andras liv.

Varje behov vi har granskas under lupp, värderas och kasseras. Om du inte äter som andra är det plötsligt ingen vardaglig måltid i ditt liv utan någon slags medicinsk insats som inte ger rätt till assistans och sminkning är bara onödigt för en person med funktionsnedsättning. Alla dessa begränsningar slaktar livet i småbitar och av det som återstår finns inget att bygga en helhet och en framtid av. Om personlig assistans enbart handlar om en smal nisch av behov, uppstyckade och tidsbegränsade, utan någon hänsyn till den enskildes person, talanger, ambitioner, önskningar – ja då är det i min mening inte längre assistans.

Funktionshinderpolitik – något som intresserar få, men faktiskt berör alla. I partiledardebatten nämns LSS i förbigående men orsakar inget meningsutbyte. Frågan är liten och engagerar enbart de direkt drabbade. Media hakar på historier om fusk och tragedier, men följer inte upp, ställer inte följdfrågor, granskar inte. Vi ser inte personer med funktionsnedsättning som en naturlig del i samhället med en självklar rätt att ta plats. Till ingen annan grupp hade man kunnat lägga huvudet på sned och säga ”Vi måste diskriminera er. Vi har inte råd att inte diskriminera er”. Rubriker, politiska beslut, rättspraxis. Hela tiden möts vi med funktionsnedsättning av saker som pekar på att vi är en minoritet som inte är som andra. Det som för de flesta är saker att ta för självklart. En dusch för att fräscha till sig, en mellis på väg till någon aktivitet, ett toabesök ute på stan. Att få vara fin och lukta gott.

Det finns en färdig bild av vilka vi är och vad vi behöver och det är tydligt att det inte anses vara vad alla andra behöver.  

Vårt öde är ditt. Fråga dig, vilken chans du vill ge dig själv, dina barn, dina vänner om något händer. Framtiden ligger i dina händer nu. Dela vårt rop på frihet.

En tid för reflektion

Birgitta Ohlson beslutade att dra tillbaka sin partiledarkandidatur. Oerhört ledsamt, men all förståelse för att hon kom fram till ett vägskäl och kände att hon behövde fatta ett viktigt och svårt beslut. Sin vana trogen tog hon klivet med öppenhet och mod. För mig kommer Birgitta alltid vara en liberal förgrundsfigur av en kaliber som ytterst få når upp till. Jag är så oerhört tacksam att ha fått vara en del i kampanjen kring Birgittas kandidatur. En del av ett hopp om förnyelse och förändring. Nu blir inte denna vändning av med Birgitta vid rodret, men det betyder inte att förnyelse inte kommer att ske. Vi är alla starka liberaler och jag tror att vi alla kan skapa något nytt. Tillsammans.

För att så ska ske krävs mycket av oss. Ödmjukhet, lyhördhet och förståelse. Vi måste nu på allvar titta på hur vi stöttar varandra och hur vi väljer vårt ledarskap. Ju mer transparens i alla processer desto större legitimitet får det ledarskap vi har och detta ökar viljan hos oss alla att arbeta mot samma mål

Vi måste vara medvetna om att det som bygger vårt parti, och i själva verket är vår största styrka är vårt ”Både och”-fokus. Både ansvar och krav, men också förståelse och möjliggörande. Det finns en bredd i Liberalerna som är både unik och fantastisk. Låt oss ta tillvara på den.

Med en rejäl titt på hur vi kan reformera våra demokratiska processer tror jag vi får ett ledarskap att samlas kring. Då blir vår profil tydligare.

Sen är det jag själv som får ställa mig frågan: Är Liberalerna mitt liberala hem eller inte?

Tillsammans med min vän Mari Lindahl från Habo skrev jag just om hur mycket som vilar på oss själva i ett Facebook inlägg som till vår glädje uppmärksammades av vår partisekreterare Maria Arnholm i den liberala tidskriften NU.

Här är vårt inlägg:

”Vi är liberaler

Vi är många liberaler som med engagemang lyft ledarskapsfrågan. För de flesta av oss har det inte handlat om att vara strategisk. Vi har slagits för det vi trott på. Vi fattar inte beslut efter vad vi tror har störst chans att gå igenom. Det finns en stark vilja hos oss att våga vara budbärare av något större. En vilja att föra fram liberal politik. En vilja att hålla oss på rätt kurs. Den viljan ser vi överallt inom Liberalerna. Frågan om ledarskapet visar så tydligt hur vital den liberala ideologin är inom oss alla. Något vi upplever som ett hot mot mänsklig frihet och socialliberala värderingar får våra känslor i svallning. Ett friskhetstecken tycker vi.

Vi har båda tagit ställning. Vi landade i olika slutsatser. Det betyder inte att vi skiljer oss åt nämnvärt vad gäller synen på det liberala budskapet. Precis som våra namn kan både likhet och olikhet samsas, överlappa och definiera oss. Vi har båda fört kampanj för varsin kandidat, men aldrig fört kampanj mot någon. Vi ser båda det som en enorm förlust att en stark ledargestalt nu går oss ur händerna.

Birgitta Ohlsson är en bärare av liberalismens kärna. Birgitta är både stark, modig och empatisk och har fått många av oss liberaler att brinna extra mycket. Jan Björklund är en stabil ledare med en trygg karisma som står för ansvar kombinerat med värme och humor. Vi får nu hjälpa honom att se till att det unika med liberalerna syns ännu tydligare. Visa att den socialliberala rösten är stark inom svensk politik. Att vi vill hålla en jämn balans mellan människors förmåga att ta ansvar och möjligheten att göra detta via en modern politik med sociala värderingar och rättigheter som verktyg. Liberalernas paradfrågor inom det sociala området måste få skina ännu starkare.

Liberalerna saknar inte ledarskap. Ledarskap finns att finna inom oss alla. Det är vi alla tillsammans som leder Liberalerna. Liberalerna saknar definitivt inte medlemmar som tror på och kämpar för den politik som innehåller både frihet, trygghet, ansvar och framtidstro. Det är därför det finns hopp om en ljusare framtid. Detta är vi övertygade om.

Vi är båda liberaler och vi tror på Liberalerna.

Mari Lindahl, Habo

Maria Mattsson, Järfälla”
Och här är hur det mottogs:

Partisekreteraren har ordet

Att finna sitt ledarskap

I fredags berättade Birgitta Ohlsson att hon lämnat politiken. Vi är många som beklagar det. Birgittas engagemang, erfarenhet, kunskap och arbetskapacitet kommer att fattas oss. När jag skriver det här är det måndag, och bara en helg har passerat sedan diskussionen om vem som ska leda Liberalerna därmed avslutades. Jag vill ändå försöka göra några reflektioner över tiden som gått, och det som ligger framför oss.

Under den här tiden, ja faktiskt ända sedan valet 2014, har vi haft anledning att prata med varandra om viktiga frågor som rör framtiden för vårt parti: Vilka är Liberalerna, hur vill vi uppfattas, vart är vi på väg? Det är bra att vi har fått sätta ord på strategi och visioner, pröva våra tankar och få syn på varandras idéer. Sådana samtal är en viktig och nödvändig del i vårt utvecklingsarbete.

Under de senaste månaderna har många haft huvudfokus på vem som ska leda partiet, och hur. Det blir förstås alltid slitningar i en organisation under sådana perioder. Min bild är att de allra flesta har försökt hålla en god och respektfull ton och argumentera för, istället för emot. Men jag vet också att många tycker att det har varit en jobbig och konfliktfylld tid. Nu kan vi påminna oss om våra ledarprinciper. Jag vill gärna citera några rader under rubriken ”Tillit till varandra”: Det är politikens villkor att bli vald och bortvald. Därför är det desto viktigare att vi är varsamma och snälla mot varandra. Vi påminner oss själva och varandra – särskilt i nomineringstider när konkurrensen står i fokus – om att vi i första hand spelar i samma lag och behöver varandra.

Vi spelar i samma lag. Två som visar det är Mari Lindahl från Habo och Maria Mattsson från Järfälla. De skrev en text på Facebook som handlar om att de haft olika åsikter i partiledarfrågan: ”Vi har båda tagit ställning. Vi landade i olika slutsatser. Det betyder inte att vi skiljer oss åt nämnvärt vad gäller synen på det liberala budskapet. Precis som våra namn kan både likhet och olikhet samsas, överlappa och definiera oss. Vi har båda fört kampanj för varsin kandidat, men aldrig fört kampanj mot någon. Vi ser båda det som en enorm förlust att en stark ledargestalt nu går oss ur händerna. Liberalerna saknar inte ledarskap. Ledarskap finns att finna inom oss alla. Det är vi alla tillsammans som leder Liberalerna. Liberalerna saknar definitivt inte medlemmar som tror på och kämpar för den politik som innehåller både frihet, trygghet, ansvar och framtidstro.”

Att läsa Maris och Marias text gjorde mig både glad, stolt och rörd. De visar vägen framåt, hur var och en kan finna sitt ledarskap. Nu behöver några av oss vara sorgsna och besvikna ett tag, och då finns det alltid några andra som kan kämpa på lite extra. Vi ska vara rädda om varandra, och komma ihåg var de riktigt viktiga motsättningarna finns.

För den stora skillnaden går inte mellan den som tycker att Birgitta Ohlsson vore en bättre partiledare och den som föredrar Jan Björklund. Den viktiga striden i svensk politik står mellan dem som vill göra skillnad mellan människor, stänga gränserna och se tillbaka – och oss som försvarar varje människas frihet, och tror att samarbete och öppenhet leder till en ljusare framtid. Den står mellan ett system som låser in människor i hopplöshet och utanförskap – och oss som vill minska klyftorna och göra Sverige helt, med hjälp av en riktig bra skola och rejäla reformer som ger fler jobb.

Där finns de viktiga motsättningarna, och där råder det ingen tvekan om att vi Liberaler hör ihop. Och jag har gott hopp om oss, mina vänner. Såren kommer att läka, och fler och fler kommer att – med Maris och Marias ord – finna sitt ledarskap. Vi spelar i samma lag och vi närmar oss den viktiga matchen i september 2018. Vi behöver varandra.

Birgitta Ohlsson – Min givna 1:a i politiken

Politik är idéer och visioner. Politik är förverkligande. Politik är ett pussel, en gåta, vars svar ger en bild av ett fungerande levande samhälle. För mig ett inkluderande samhälle där alla får både möjlighet och förtroende att synas, blomstra och skapa sig ett fritt självständigt liv.
Birgitta visar mig locket på pusslet med just den bilden, och en vision som inte begränsar. Med Birgitta känner jag att vi lägger det liberala pusslet tillsammans. Det är inte ensliga pusselbitar som slängs ut, där jag känner mig undrande och inte ser var bitarna passar in.

Birgitta visar tydligt vägen och är en företrädare för Liberalerna som är otroligt inspirerande. En ledargestalt utan motstycke.

Birgitta hanterar att skifta fokus från det globala till det nära med lätthet. Birgitta uppmuntrar till krossade glastak och nya idéer. Birgitta vill tillsammans med oss driva en politik för både trygghet och självbestämmande.

Att Birgitta dessutom ser dig som individ, alltid hälsar på dig med värme och aldrig mäter din betydelse utefter ditt inflytande visar åtminstone mig att Birgitta har förmågan att ha förståelse för politikens påverkan på den enskilde.

Tack för det Birgitta! Du är min givna etta på riksdagslistan och i politiken i stort!
Syntolkning:

Kollage. I mitten ett större svartvitt foto av Birgitta Ohlsson samt texten ”Vi kommer lägga en röst på Birgitta Ohlsson i den rådgivande omröstningen till riksdagen. Gör det du också!” Dessutom 28 mindre porträttfotografier i färg. Mitt är ett av dem.

Med Maria Leissner Jan Jönsson Nikoletta Jozsa Göran Hellmalm Nina Lundström Maria Johansson Erik Nordman Marianne Damström Gereben Bosse Källström Anna Bergkvist Malin Danielsson Mathias Lindow Mattias Lönnqvist Ylva Mozis Andreas Froby Amela de la Cruz Maria Mattsson Nicholas Nikander Jessica Ericsson Jessica Johnson Saga Bowallius Birgitta Svensson Christoffer Jönsson Anne-Lie Elfvén

Birgitta, det är dags nu.

Uppväxt med en tro på mig själv och min förmåga. I barndomen en ovanligt framåt och kaxig tjej i röd elrullstol i trä. Tackar hela min familj för detta. Det fanns aldrig ett tvivel. Däremot en oro för de motgångar jag skulle komma att möta längs vägen. Och motgångar har jag mött och fördomar för den delen också.
Ifrågasättandet har mest kommit utifrån. Uppifrån. Myndighetspersoner, vård-, skolpersonal, men också den mer anonyma krets vi kan kalla allmänheten. En färdig bild har presenterats av vem jag är och vad jag kan. En allmänhetens bild av mig tillhörande en svag grupp, tärande grupp, fuskande grupp eller inspirerande hjältegrupp. Sällan sedd som vem som helst. Helt tvärtom mot min egen självbild. Har alltid sett på mig själv som en i mängden. Någon som ska ha samma krav och chanser som alla andra.

Redan som barn då Folkpartiledare talade i TV slog deras ord an en sträng hos mig. Det handlar om en möjligheternas ideologi. Som liten flicka i rullstol ingav detta hopp. Det ska inte spela någon roll utifrån vilka förutsättningar du lever. Målet måste alltid vara att just du kan leva och leva fullt ut I frihet, i motgångar, i framgång, med glädje, med ambitioner och med allt det som innefattar att vara en medborgare som andra. Det är det som Liberalerna så tydligt står upp för. Oavsett vem du är ska hinder inte läggas i din väg. Du ska inte tryckas ned och din vilja att delta, din strävan att nå längre och påverka uppmuntras.

Jag är stolt över Liberalerna. Jag är stolt över att vi har så många kompetenta representanter. Jag tycker Jan Björklund har varit både stabil, trygg och kunnig som partiledare och jag är inte orolig för vår politik oavsett vem av Jan eller Birgitta som leder oss. Liberalerna är och kommer alltid vara mitt val då vi starkast står upp för alla människors lika rätt till både trygghet och frihet.

Det är dock dags nu tycker jag. Dags för en ny tid. Jag tänker tillbaka på mig själv som liten flicka. Mina tankar och drömmar. Viljan att leva i en värld som utvecklas. Ett samhälle som inkluderar fler och fler. Jag anser att en förnyelse av partiet måste inkapsla just den känslan. Känslan av att vi tar ett nytt steg in i framtiden. Att vi vågar och verkligen har mod att sticka ut och visa vägen. Ett nytt ledarskap är det som ger den energi vi längtar efter.

Ett val av Birgitta skulle vara ett val för verklig förändring. Ett val för jämställdhet, jämlikhet och framsteg. Ett val fyllt av kraft och framtidstro. Ett val av Birgitta skulle ge mig hopp om att komma ett litet steg närmare det samhälle som den lilla flickan i elrulle såg som en dröm.

Syntolkning: Svartvit bild på leende Birgitta Ohlsson

Livets gåta

Ditt liv ifrågasätts dagligen

Skärskådas och mäts ideligen

Du kan aldrig släppa tanken 

Aldrig säga i striden ger jag fanken

Inte slappna av, inte släppa taget

Du har redan förlorat första slaget

Du vet att närsomhelst kommer det

Rubriken, utredningen, brevet

Något som hotar ditt fria liv

Beskedet skär som en kniv

Genom det lapptäcke så skört

Som bildar det liv du hittills fört

Kostnaden är inte rimlig förstår du

Du kan inte kosta som försvaret ju

En medborgare utan självklar rätt

Närsomhelst instängd rätt och slätt

Det är för ditt eget bästa sägs det

Att beslut fattas utan att du vet

Du är bara obekväm och stör

Din röst är det få som hör

Dags att samla all kraft vi har

Ställa frågan och begära svar

Ska alla med eller några lämnas kvar?

Rör inte rätten till ett liv i frihet

Tänk om någon annan talade om för dig hur du skulle bo. Vad du mår bäst av. Jag skakar på huvudet åt denna bakåtsträvande artikel. Var finns insikten om att vi alla bör ha samma förutsättningar. Att våra önskningar och drömmar inte är så olika om man ser till insidan. Jag ser en levande intensiv kamp för mångfald, förutom för personer med funktionsnedsättning. Där får sunkiga attityder spridas på ett helt annat sätt än inom andra områden.
Jag ryser också av detta nedlåtande fördomsfulla citat: ”Det kan vara personen som har en familj hemma, barn och som känner sig betydelsefull genom att kunna bo kvar hemma.”

Känner sig betydelsefull… Ja, för det kan ju inte vara någon med funktionsnedsättning som betyder något för sin omgivning, eller?

Själv har jag personlig assistans och jag känner många som har det. Har inte hört någon som vill byta från ett liv med självbestämmande till ett liv på institution där andra planerar ens dag. Där andra anser sig veta vad som är bäst.

Jag har haft assistans sedan 1995 och har kunnat forma ett eget liv tack vare detta. Ett liv med kärlek, giftemål, fritid och karriär. Ett liv som betyder något. Precis som du är jag betydelsefull. Precis som du är jag ett subjekt inte ett objekt.

Liberalernas styrka

LSS & Försvar

Skola & årsrika

Jämställdhet & polis

Jan & Birgitta

Om vi ska ett samhälle värt att leva i, är alla frågor som är viktiga för oss som människor också viktiga för politiken.

Tillsammans i Liberalerna står vi starka mot populism, diskriminering och extremism.

Tillsammans i Liberalerna vill vi ge möjligheter och med frihet, trygghet och ansvar kunna göra det mesta av dessa möjligheter.

Tillsammans i Liberalerna välkomnar vi öppenhet och olikheter. 

Jag ser Birgitta Ohlsson som en stor möjlighet framåt för mer liberalism i svensk politik, andra jag känner tycker Jan erbjuder detta. 

Ibland kan det tyckas som vi drar åt olika håll, men tillsammans bildar vi den starkaste enheten.

Öppenhet och medlemmarnas inflytande är en garanti för vår balans, för vår unika styrka.

#låtossrösta #backaliberalerna

Syntolkning av inläggsbild:

Ett yin yang märke bildat av lysande prickar på mörkblå bakgrund

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: