Utan assistans stannar jag

Min assistent är min motor. Jag gasar, bromsar och styr min väg genom livet. Men utan den hjälpsamma kraften från min assistent skulle jag stanna.

Jag tittar ner på mina smått krokiga händer. Nagellacket börjar bli slitet noterar jag. Känner mig trygg i vetskapen om att det fixar jag lätt dagen efter. Min assistent Carolina med sin varma blick och sin glada skånska jobbar nämligen då. Hennes småpysslighet passar perfekt i detta läge. Tänk vad assistans får mig att känna mig fri och stark. Ler för mig själv. Svårt att beskriva för någon annan hur lite jag känner mig i beroendeställning trots att det är andras handräckning som gör att jag överhuvudtaget kan ha en vardag, ett jobb, en fritid, ett hem, ett liv…

Min personliga assistent är min engagerade lojala förlängda arm. Min assistent bryr sig om mitt fria liv och jag i min tur bryr mig om min assistents välmående och trivsel. Jag värderar min assistent högt och varje moment som innebär att jag kan ta steg på min livsväg. Minns särskilt när min assistent Gabriela lyfte min arm och lade min hand på min makes hand och på så vis kunde Pierre och jag skära bröllopstårtan tillsammans.

Min assistent och jag skrattar tillsammans, vi suckar över tvätthögen tillsammans, vi höjer på ögonbrynen åt skumma taxichaufförer tillsammans. Ser framför mig hur min assistent Madde rör om i grytan. Jag provsmakar och väljer kryddor, allt medan vi pratar om stort och smått. Ibland är jag disträ (ganska ofta faktiskt) jag grubblar över saker på jobbet eller inom politiken. Jag är tyst och full av tankar. Min assistent avvaktar och ger mig tid och rum för stillhet. Så plötsligt är jag aktiv igen. Min assistent har vant sig och hänger med i mitt livs snabba skiftningar.

Jag gör det jag kan själv. Jag skriver och talar. Jag ger råd och löser uppgifter. Jag håller i möten och utbildningar. Jag finns som stöd för många och delar med mig av den kunskap och erfarenhet jag har. Min assistent borstar mitt hår, räcker mig pennan, kopplar upp projektorn. Min assistent sätter sig i bakgrunden, så att mitt liv hamnar i fokus.

Så ser min assistans ut. Den är personlig och helt olik andras assistans. Precis som det ska vara. Gemensamt för all assistans är att den ska bereda vägen och leda till jämlika förutsättningar med andra. Vad vi gör av dessa förutsättningar väljer vi själva.

Vilket fantastiskt utmanande jobb, vilken fantastiskt utvecklande reform. Utan assistans skulle jag stanna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: