Samhället tjänar på att assistansen räddas (artikel i Dagens Samhälle 9/9-16)

Debatten om assistansersättningen fortsätter och regeringen hotar med neddragningar. För mig innebär assistans att jag får det verktyg som behövs för att jag ska kunna forma mitt eget liv. Regeringens hot om neddragningar leder vidare till en ytterst brännande frågeställning: Vilket pris är vi beredda att betala för att alla ska kunna vara med?
Jag har en sällsynt diagnos som heter Artrogryphos Multiplex Congenita. När jag var liten kunde jag tidigt rabbla namnet på den som ett rinnande vatten till alla läkares förnöjsamhet. Min funktionsnedsättning innebär att jag inte kan använda armar och ben. Jag är dock lika lik eller olik dig som alla andra. En människa med egna idéer, talanger och förhoppningar. En människa som vem som helst. Du hade kunnat vara jag. Jag hade kunnat vara du.

När jag föddes liten, blå och krokig vändes all förväntan och glädje nog mest till en chock, en skrämmande händelse och en sorg. Läkarna sa ”glöm henne”. Detta var 1968, en annan tid, ett annat synsätt.

Trots den dramatiska starten var min barndom lycklig och jag omgärdades av kärlek och förväntningar. Jag fick mycket stöd för att kunna växa, utvecklas och tro på mig själv. I tonåren och uppåt blev det dock mer och mer tydligt att jag var i en beroendeställning och inte var en självständig person som andra. Det kändes som jag spelade en biroll i mitt eget liv. Jag var någon man ”tog med” eller skulle ”ordna för”. Allt med välvilja förstås, men livet blev aldrig riktigt mitt eget. Skulle jag bo kvar hos mina föräldrar? På institution? Hitta ett jobb trots att Försäkringskassan föreslagit förtidspension? Frågetecknen var många och man kan inte säga att jag såg fram emot vuxenlivet med tillförsikt.

Då, 1994 sjösattes en reform som kom att förändra allt för mig och många andra. Enbart personer som levt med och utan assistans vet vilket livsavgörande och omvälvande skifte detta var. Att gå från ett liv i skuggan av livets strålkastarljus till att vara helt i fokus. Med assistans fick jag det verktyg som behövdes för att kunna forma ett eget liv.

Det kan tyckas att personlig assistans är en mindre fråga att engagera sig i, och att hotet om neddragningar enbart berör en begränsad grupp – eller är det verkligen så? Assistansreformen har självklart inneburit en frihetsrevolution för oss assistansanvändare, men också skapat arbetstillfällen för över 80 000 personer och gett möjlighet för tusentals anhöriga att skapa familjeliv som fungerar.

Reformer som på detta sätt ökar friheten och skapar möjligheter för fler i samhället är av största vikt för oss alla. Regeringens hot om besparingar och neddragningar på denna typ av sociala framsteg leder vidare till en ytterst brännande frågeställning: Vilket pris är vi beredda att betala för att alla ska kunna vara med? Vi får aldrig glömma att den utveckling mot det välfärdssamhälle vi lever i i dag är resultatet av satsningar genom tiderna på sjukvård, skola, omsorg, jämställdhet med mera.

Utvecklingen av välfärden går ofta i takt med samhällets attitydförändringar. Att inte det anses självklart att alla ska ha rätt att ta sig ur sängen, äta, dricka och förflytta sig och få en chans att leva på samma villkor som andra är något som skrämmer mig och borde skrämma dig också. Vilka begränsningar och besparingar på mänskliga rättigheter kommer härnäst?

Att rädda den personliga assistansen är av vikt för hela samhället. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: