En röst för frihet

Vi ser en samhällsutveckling som tar mindre och mindre hänsyn till den enskildes olika behov och förutsättningar. Våra olikheter ges inte plats i samhällsekonomin. 

Som medborgare ska vi kunna känna oss trygga i att vi behandlas jämlikt, jämställt och rättssäkert. Det borde vara en självklar rätt att leva i en omgivning som strävar mot att vara inkluderande, tillgänglig och att målet är att ge oss alla möjlighet att utforma våra liv och vår framtid på lika villkor. Inte minst ska våra mänskliga rättigheter värnas och våra olikheter beaktas. Trygghet, frihet och valfrihet är fundament för ett demokratiskt och liberalt samhälle.

Detta synsätt är idag hotat från alla håll och vi slåss mot populism, besparingsiver och fördomar. Det vi uppnått rinner som sand mellan våra fingrar. 

Vi är alla människor. Varken funktionsnedsättning, ålder, livsåskådning, bakgrund, identitet eller sexualitet får vara en anledning för samhället att diskriminera, räkna bort oss eller begränsa våra liv. Vi är alla människor och vår rätt att vara detta fullt ut får inte bli något som kan strykas bort. Mänskliga rättigheter är inte en budgetpost det går att tumma på.

Jag vill därför höja min röst för förändring och kommer att göra allt jag kan för att påverka och bidra till att försvara allas rätt till frihet inför valet 2018. Gör det du också!

Bli medlem i Liberalerna https://www.liberalerna.se/bli-medlem/ och gör din röst hörd för frihet.

Livets lott

Uppväxt i en tid då man inte kunde välja vilken telefon man kunde ha hemma, vilka tider på dygnet man kunde titta på tv, när man kunde handla, vilken vårdcentral man tillhörde o.s.v. Mitt barndoms 70-tal präglades så mycket av att allt kändes förutbestämt och i och med detta också ganska färglöst. Omvärlden och vardagen färgades nämligen av ett system som begränsade möjligheten att välja själv. En värld där förutsättningar och framtidsutsikter kändes utstakade av någon annan.För egen del innebar det att jag inte möttes av större förväntningar från samhällets sida. Rullstolsburen antogs jag automatiskt tacka ja till förtidspension. Som tur var hade jag siktet inställt på både utbildning och följande yrkeskarriär, så jag motsatte mig att bli satt i ett fack. 

Under utbildningstiden hade jag elevassistenter. Ibland var det helt underbara människor, men det fanns också personer som gjorde uppväxten svårare. Minns att jag var så stolt över min nya röda overall, men att min elevassistent vägrade sätta på den för den var för krånglig. En annan gång på gymnasiet anställdes någon helt utan min inblandning. Faktiskt träffade hon inte ens mig på sin första arbetsdag utan var där för att titta på skolan. Att inte vara delaktig och vara utestängd från en urvalsprocess kan tyckas vara en mindre fråga. Om någon annan väljer blir det mer neutralt och rättvist säger vissa. Av egen erfarenhet säger jag att det är precis tvärtom. Makten flyttas från individen till en byråkratisk koloss och förståelsen för den enskilde försvinner.

Tack vare min familjs stöttning kunde jag ofta stå på mig och i och med det kämpa mig till delaktighet i beslut som rörde mitt liv. När jag sen fick personlig assistans hade jag från början kommunen som utförare, men möttes av en stelbent organisation med oförstående och onåbara handläggare och jag kände att min vilja att aktivt påverka enbart var till besvär.

När jag sen valde ett privat alternativ och sedermera startade eget blev äntligen mitt liv något jag styrde över själv. Något som gynnade både mig själv och mina anställda assistenter.

Enligt min mening är privata alternativ och möjlighet att välja i välfärdssektorn inte något negativt. Det är snarare det motsatta som är hotfullt. Istället skulle jag vilja se en utvecklad konsumenträtt vad gäller vård, skola och omsorg som skulle ge oss som tar del av välfärden ännu större möjligheter att påverka. Vi behöver bli mer medvetna om att valen finns och precis som vid andra val i livet måste vi bli duktigare på att granska.

Vi pratar om vikten av att granska information. Om vikten av fakta. Jag vill också se ett ökat fokus på vikten av val och skulle önska att vi alla var mer bekväma i att ställa krav på kvalitet och utformning av den välfärd vi erhåller. Detta gäller både vad vi kan förvänta oss av våra myndigheter, men också av organisationer och privata företag. Samhället är vårt – låt oss ta del av det och ta ansvar för det. Ingen vet bättre än du själv hur du vill ha det.

”För bra”

I en intervju med Jonas Franksson, assistansanvändare och fd förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, talar han sakligt och med en rakhet som skär i hjärtat hur det ständiga hotet och neddragningarna i hjälpinsatser drabbat honom och till slut fått honom att tappa fart, energi och stridsvilja. Jonas ger en uttömmande beskrivning av funktionshinderpolitikens negativa utveckling.

Jag läser Jonas betraktelser och hur väl han sammanfattar mina och många andras känslor. Mitt i intervjun ställs frågan: ”Kan det vara så att assistans blev för bra jämfört med andra insatser? Det finns grupper som inte fått assistans, tex psykiskt sjuka och demenssjuka. Har det blivit för stora gap mellan olika grupper?”

Jag hajar till när jag läser denna fråga. Det är som att det i denna enda fråga sammanfattas hela problematiken. Hela synsättet. Vi fick det helt enkelt ”för bra”.

Mänskliga rättigheter är nämligen väldigt relativt vad gäller personer med funktionsnedsättning. Jag menar inte att det inte finns diskriminering inom andra områden också. Det jag menar är att inom andra områden ser vi positivt på utveckling och framsteg.

Vi pratar med stolthet om det vi uppnått och majoriteten av oss strider för att alla medborgare ska ha lika rätt. Rätt att känna sig jämlika och jämställda. Rätt att känna sig trygga och fria. Det jag menar är att vi aldrig säger att barnen har fått det ”för bra” när barnperspektivet lyfts. Kvinnor får det inte ”för bra” när löneskillnader minskar. Vi säger aldrig att årsrika har det ”för bra” om de får hemlagad mat.

Om mänskliga rättigheter enbart riktar sig till vissa så är de inte mänskliga. Om mänskliga rättigheter inte får kosta. Då är de inga rättigheter i ordets rätta bemärkelse.

Nej, det är dags att inse att personer med funktionsnedsättning är en del av mänskligheten, en del av samhället och inte minst, en del av budgeten.

Begränsningar som kväver vår frihet

För ett bra tag sen, runt millenieskiftet, tog jag mig bävande an en uppgift som skulle förändra mitt liv, vem jag är och vad jag tror jag är kapabel till. Jag startade upp ett kontor och blev delägare och chef i ett privat assistansföretag. Kvinna med funktionsnedsättning och själv med personlig assistans. Jag sprängde i och med detta ytterligare ett glastak i mitt liv.
Tänkte på detta ögonblick i måndags då Socialdemokraterna röstade igenom nya riktlinjer vad gäller välfärdsföretag med skrivelsen: ”Det behövs ett regelverk som sätter stopp för vinstjakt i skola, vård och omsorg”. Uttalandet må låta ansvarsfullt, men jag befarar en negativ utveckling och hoppas innerligt att sektorn inte regleras på ett sätt som kan komma att leda till begränsningar som inverkar negativt på frågor som jämställdhet, jämlikhet och valfrihet.

Enligt Svenskt Näringsliv är tre av tio som ansvarar för företag i Sverige kvinnor. Inom välfärdssektorn är motsvarande siffra sex av tio.

Självklart tycker jag att det ska finnas kontroll över privata alternativ. Detta gäller såväl skolor som vårdcentraler och assistansföretag. Jag ifrågasätter dock starkt den utbredda generalisering att privata alternativ i välfärden skulle vara sämre än offentliga vad gäller engagemang och kvalitet. 

Över huvud taget är det vanligt att kategorisera och stämpla saker som svart eller vitt. Detta gäller även hur man ser på oss som tar del av välfärden. För oss är vår frihet nu hotad på alla fronter. Vi riskerar nu att de privata alternativen blir färre och färre och vår möjlighet att påverka blir då mindre.

Utöver detta ifrågasätts våra mänskliga rättigheter dagligen. Insatser dras in. Vi får inte de hjälpmedel vi behöver, den ledsagning som möjliggör att vi kan yrkesarbeta, den assistans som gör att vi kan engagera oss. Instängda och utan hjälp tystnar våra röster. Ett gigantiskt och bekymmersamt demokratiproblem.

Resultatet har vi redan sett i begränsningar, neddragningar, spariver och fördomar. Ett agerande som kväver den som inte är en genomsnittsmedborgare. Att slåss för ”de svaga” i samhället är inte att göra oss mer svaga och beroende. Att slåss för de svaga är att stärka, möjliggöra och skapa förutsättningar till att förvandla svagheter till styrkor. 

Tillsammans är vi stockholmare

Det som inte skulle hända har nu drabbat oss.

En morgon fylld av skratt på en arbetsplats som dagligen jobbar med att stötta och ge vägledning. Vi firade in kommande påskledighet för många kollegor och fredagen kändes lika glatt ljusgul som duk och servetter på vårt fikarumsbord.

En typisk fredag. En flicka på väg att möta sin mamma. Människor som promenerar, fönstershoppar, pratar i telefon, säljer korv, stressar till möten, njuter av helgens ankomst. En vårfredag i allas vårt älskade Stockholm.

Ett tillfälle bland andra i tiden, i livet. Ett tillfälle som plötsligt får en fruktansvärd vändning. Ett tillfälle som bryts obarmhärtigt av en mörk mullrande skugga av hat och skräck som förvandlar allt till ett fasansfullt kaos.

Jag sitter i möte med en klient och vi förbereder en överklagan tillsammans. Då flashar min mobil flera gånger.

Fredagens ofattbara terrorattack kommer för evigt märka oss. Fylla oss med förlamande frågor och stor sorg. Det kommer ta lång tid innan chocken och mardrömskänslan släpper sitt grepp om våra hjärtan.

Det som dock visade sig på en gång var ett beundransvärt mod. Människor som mitt i skräcken, mitt i kalabaliken utförde hjältemodiga insatser. Poliser, räddningspersonal, sjukvården och många många andra med olika yrkesroller hanterade något nästan ohanterbart med en enorm styrka, snabbhet och stabilitet. Dessa individers otroliga prestationer hjälpte till att dämpa den svarta rädslan och vilsenheten.

Den styrkan, och all annan medmänsklighet som direkt visade sig har växt och fortsätter växa till en våg av mod, kärlek och tacksamhet.

Den kärleken och förståelsen visar vägen hur vi går vidare.

Tillsammans.

Tillsammans är vi stockholmare, svenskar, människor. Tillsammans visar vi att vi är medmänniskor. Tillsammans är vi många och starka. Vi må vara olika, men vår dröm om ett fredligt öppet samhälle är gemensam för de flesta av oss.

Försök skrämma och splittra oss och vi svarar med mod, kärlek, blommor och kramar.

Kram
Maria

Ny blogg

Häromdagen bestämde jag mig för att starta upp en ny blogg. Jag hade blivit intervjuad av en mindre tidskrift om mitt politiska engagemang och fick frågan om jag bloggar. En relevant fråga. Detta med tanke på att min styrka främst ligger i min penna i munnen och inte i kroppen i övrigt. Twittrar gör jag, men bloggandet har legat på is.
Kunde inte ana att mitt första inlägg skulle handla om en attack mot det öppna samhället.
/Maria

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: