Jämställdhet – skillnaden mellan frihet och instängdhet

Vi lever fortfarande i ett ojämställt samhälle där våra könsroller färgar de förväntningar som ställs på oss och de möjligheter som ges oss. Den ojämställdheten påverkar även den hjälp och det stöd vi får från sjukvården, socialförsäkringssystemet och socialtjänsten, med ibland katastrofala konsekvenser som följd. Här ser vi att jämställdhet också kan handla om förståelse och stöd, om förlöjligande och förminskande, om rörlighet eller orörlighet, och till och med om liv eller död.
Allt fler studier visar att omotiverade skillnader mellan kvinnor och män faktiskt görs i vården – vården är inte jämställd. Det handlar både om omotiverade skillnader i vårdtillgång och i vårdkvalitet, och till och med omotiverade skillnader i dödlighet. Ett av de mest uppmärksammade exemplen är att kvinnor inte får lika bra vård som män vid hjärtinfarkt. Risken för att en kvinna ska dö av sin hjärtinfarkt är 7,5 % jämfört med mannens 4,5 %. Män får betydligt dyrare vård än kvinnor vid hjärtinfarkt – i snitt kostar männens vård 250 000 och kvinnornas 180 000. I åldersgruppen 25-44 år är skillnaden ännu mycket större – männen kostade i snitt 510 000 kr per vårdtillfälle och kvinnorna 190 000 kr.

Vi liberaler driver aktivt frågan om en mer jämställd vård. Det är viktigt och något vi måste fortsätta att göra och utveckla ytterligare. Men det är dags att vi även på allvar börjar att tala om hur attityder och föreställningar om kön färgar de bedömningar som görs inom personlig assistans, ledsagning och hemtjänst. Forskning visar att det finns tydliga skillnader mellan kvinnor och män vad gäller bedömningar om vilken insats som beviljas och i vilken omfattning. Män får jämförelsevis fler timmar personlig assistans för hemliv, fritid, socialt umgänge och yrkesliv. Vi ser prov på att män i högre grad får ledsagning och kvinnor hemtjänst. Misstanken gnager hos oss att gamla könsroller lever kvar och påverkar utredningar och beslut. I vårt dagliga arbete med vård- och omsorgsfrågor möter vi denna typ av uppenbar omedvetenhet om genus och jämställdhet. I de allra flesta fall så är det just kvinnors behov som ifrågasätts eller prioriteras lägre men både män och kvinnor drabbas av ojämställdheten.

Det är ett liberalt imperativ att försvara människors frihet och motverka diskriminering. Ojämställdheten inom personlig assistans, ledsagning och hemtjänst måste elimineras. Frågan är bokstavligt talat livsviktig. Det handlar om hälsa och frihet. Varje tendens till diskriminering är oroväckande. Det kan handla om en skillnad mellan liv eller död, möjligheten till ett liv i frihet eller en dom som leder till instängdhet och orörlighet.

Cecilia Elving, ledamot i Landstingsfullmäktige 

Maria Mattsson, ersättare i socialnämnden och tillgänglighetsrådet i Järfälla

Ett rop på hjälp, ett rop på frihet

Tänk så länge jag känt mig oberoende och självständig. Jag har med stolthet mött utmaningar och motstånd och har sedan jag fick rätt till assistans känt mig trygg, stark och fri. Jag äter en bulle när jag vill, jobbar över när det behövs, rättar till kläder som hamnat snett, borstar mitt bångstyriga hår, tar en varm dusch när jag fryser. Vardagliga saker. Viktiga saker. Livsnödvändiga saker. Allt om vartannat i det som kallas livet. Allt på lika villkor som andra. En självklarhet jag envist kämpat för att få ta för givet. Slippa att vara i beroendeställning. Undfly känslan av att vara utsatt och ifrågasatt. Ändå kryper den på, den kalla känslan av att inte ses som en fullvärdig medborgare. Min okuvliga glada stolthet riskerar att bli skörare och skörare.

Jag fick frågan häromdagen ”något särskilt som gjort dig upprörd ikväll?” Nej, faktum är att jag varit arg så så länge. Arg, trött, frustrerad och ibland helt uppgiven. Jag har i många år känt en malande oro när assistansreformen stegvis snävats in och missförståtts. Känslan har växt allteftersom utredningar har rullat förbi som ångvältar över självständighet och frihet. Ångvältar kamouflerade i god vilja och sträng rättrådighet. En slags välvillig diskriminering där vi med personlig assistans ska vårdas istället för att andas fritt och leva, skyddas från valfrihet, och barn slitas från sina föräldrar och sitt hem. Allt mot bakgrund av ett så kallat utbrett fusk. Ett fusk som är oerhört begränsat och som olyckligtvis lett till att hela assistansreformen ifrågasätts. Ord som ”överutnyttjande” används. Själv frågar jag mig dagligen hur de allt snävare bedömningarna kan komma att begränsa mitt och många andras liv.

Varje behov vi har granskas under lupp, värderas och kasseras. Om du inte äter som andra är det plötsligt ingen vardaglig måltid i ditt liv utan någon slags medicinsk insats som inte ger rätt till assistans och sminkning är bara onödigt för en person med funktionsnedsättning. Alla dessa begränsningar slaktar livet i småbitar och av det som återstår finns inget att bygga en helhet och en framtid av. Om personlig assistans enbart handlar om en smal nisch av behov, uppstyckade och tidsbegränsade, utan någon hänsyn till den enskildes person, talanger, ambitioner, önskningar – ja då är det i min mening inte längre assistans.

Funktionshinderpolitik – något som intresserar få, men faktiskt berör alla. I partiledardebatten nämns LSS i förbigående men orsakar inget meningsutbyte. Frågan är liten och engagerar enbart de direkt drabbade. Media hakar på historier om fusk och tragedier, men följer inte upp, ställer inte följdfrågor, granskar inte. Vi ser inte personer med funktionsnedsättning som en naturlig del i samhället med en självklar rätt att ta plats. Till ingen annan grupp hade man kunnat lägga huvudet på sned och säga ”Vi måste diskriminera er. Vi har inte råd att inte diskriminera er”. Rubriker, politiska beslut, rättspraxis. Hela tiden möts vi med funktionsnedsättning av saker som pekar på att vi är en minoritet som inte är som andra. Det som för de flesta är saker att ta för självklart. En dusch för att fräscha till sig, en mellis på väg till någon aktivitet, ett toabesök ute på stan. Att få vara fin och lukta gott.

Det finns en färdig bild av vilka vi är och vad vi behöver och det är tydligt att det inte anses vara vad alla andra behöver.  

Vårt öde är ditt. Fråga dig, vilken chans du vill ge dig själv, dina barn, dina vänner om något händer. Framtiden ligger i dina händer nu. Dela vårt rop på frihet.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: