Ett rop på hjälp, ett rop på frihet

Tänk så länge jag känt mig oberoende och självständig. Jag har med stolthet mött utmaningar och motstånd och har sedan jag fick rätt till assistans känt mig trygg, stark och fri. Jag äter en bulle när jag vill, jobbar över när det behövs, rättar till kläder som hamnat snett, borstar mitt bångstyriga hår, tar en varm dusch när jag fryser. Vardagliga saker. Viktiga saker. Livsnödvändiga saker. Allt om vartannat i det som kallas livet. Allt på lika villkor som andra. En självklarhet jag envist kämpat för att få ta för givet. Slippa att vara i beroendeställning. Undfly känslan av att vara utsatt och ifrågasatt. Ändå kryper den på, den kalla känslan av att inte ses som en fullvärdig medborgare. Min okuvliga glada stolthet riskerar att bli skörare och skörare.

Jag fick frågan häromdagen ”något särskilt som gjort dig upprörd ikväll?” Nej, faktum är att jag varit arg så så länge. Arg, trött, frustrerad och ibland helt uppgiven. Jag har i många år känt en malande oro när assistansreformen stegvis snävats in och missförståtts. Känslan har växt allteftersom utredningar har rullat förbi som ångvältar över självständighet och frihet. Ångvältar kamouflerade i god vilja och sträng rättrådighet. En slags välvillig diskriminering där vi med personlig assistans ska vårdas istället för att andas fritt och leva, skyddas från valfrihet, och barn slitas från sina föräldrar och sitt hem. Allt mot bakgrund av ett så kallat utbrett fusk. Ett fusk som är oerhört begränsat och som olyckligtvis lett till att hela assistansreformen ifrågasätts. Ord som ”överutnyttjande” används. Själv frågar jag mig dagligen hur de allt snävare bedömningarna kan komma att begränsa mitt och många andras liv.

Varje behov vi har granskas under lupp, värderas och kasseras. Om du inte äter som andra är det plötsligt ingen vardaglig måltid i ditt liv utan någon slags medicinsk insats som inte ger rätt till assistans och sminkning är bara onödigt för en person med funktionsnedsättning. Alla dessa begränsningar slaktar livet i småbitar och av det som återstår finns inget att bygga en helhet och en framtid av. Om personlig assistans enbart handlar om en smal nisch av behov, uppstyckade och tidsbegränsade, utan någon hänsyn till den enskildes person, talanger, ambitioner, önskningar – ja då är det i min mening inte längre assistans.

Funktionshinderpolitik – något som intresserar få, men faktiskt berör alla. I partiledardebatten nämns LSS i förbigående men orsakar inget meningsutbyte. Frågan är liten och engagerar enbart de direkt drabbade. Media hakar på historier om fusk och tragedier, men följer inte upp, ställer inte följdfrågor, granskar inte. Vi ser inte personer med funktionsnedsättning som en naturlig del i samhället med en självklar rätt att ta plats. Till ingen annan grupp hade man kunnat lägga huvudet på sned och säga ”Vi måste diskriminera er. Vi har inte råd att inte diskriminera er”. Rubriker, politiska beslut, rättspraxis. Hela tiden möts vi med funktionsnedsättning av saker som pekar på att vi är en minoritet som inte är som andra. Det som för de flesta är saker att ta för självklart. En dusch för att fräscha till sig, en mellis på väg till någon aktivitet, ett toabesök ute på stan. Att få vara fin och lukta gott.

Det finns en färdig bild av vilka vi är och vad vi behöver och det är tydligt att det inte anses vara vad alla andra behöver.  

Vårt öde är ditt. Fråga dig, vilken chans du vill ge dig själv, dina barn, dina vänner om något händer. Framtiden ligger i dina händer nu. Dela vårt rop på frihet.

4 thoughts on “Ett rop på hjälp, ett rop på frihet

Add yours

  1. Vakna, svenska politiker, och se vad det är som håller på att hända i vårt land, som vill bli betraktat som demokratiskt, vidsynt och humant! Mitt ibland oss finns det idag många, som är drabbade av funktionshinder, vars rättigheter att leva ett självständigt och fullvärdigt liv ifrågasätts, granskas, bedöms och försvåras genom politiska beslut. Den enda möjligheten för dessa att kunna leva sitt liv och inte bara passivt överleva är den personliga assistansen och den ifrågasätts nu utan att vederbörande myndighetsutövare förstår vad det är, som i realiteten ifrågasätts, nämligen allas rätt till fullt medborgarskap i vårt samhälle och därmed ett liv som betyder möjligheter i stället för begränsningar för alla medborgare i Sverige. Detta är ett rättvisekrav och en ödesfråga i nuläget!

    Gilla

  2. Tänk om alla förstod att vem som helst kan drabbas. Vem vill klockas på toaletten och få sitt liv kringskuret fullt ut? Ingen, naturligtvis. Väldigt bra text, Maria. Den känns in i märgen.

    Gilla

  3. Jag blir så trött på att vi inte klarar att sköta vårt samhälle med värdighet!

    Detta rika, vackra och en gång stolta land som inte orkar stå emot de starkastes glupskhet på bekostnad av de som inte har fungerande kroppar eller psyken.

    Varför är det så jäkla svårt att dela med sig till den som behöver bara för att några enstaka lurat systemet? Varför utvecklar man inte systemet istället för att knäcka människor.

    Varför låter man byråkrati girighet och snålhet styra sönder socialförsäkringssystemet?

    Blir så trött!!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: