Regeringens hala livboj

Striden kring assistansen är långt ifrån över. Anklagelser om fusk, utnyttjande av välfärdssystemet varvas med försåtligt bekymrade miner och uttalanden om för stora kostnader till en liten grupp. Vi ser å andra sidan, befriande nog, en växande mullrande opion för alla människors lika rätt att växa upp i familj, andas, äta, jobba och delta i samhällslivet som andra.

Det största fokuset hos regeringen ligger dock fortfarande på att ifrågasätta personlig assistans och regelverket kring detta. Detta trots att lagen tydligt ger uttryck för vad intentionen är och tolkningen av denna borde vara enklare än vad den nu synes vara. Det finns få indikatorer som pekar på att det är själva systemet och rättighetslagstiftningen som fallit samman. De bedrägerier som upptäckts är ytterst få, men får enormt utrymme i media på grund av uppseendeväckande rubriker. Här ser vi istället en tillsyn och kontroll som fallerat och att polisens skrala resurser även påverkar brottsutredandet inom detta område. Något som fått oerhört olyckliga konsekvenser för oss assistansanvändare.

Vi som strider för LSS möter ofta negativa och nedsättande kommentarer om vad som är rimligt. Kostnaden är stor, men det alla glömmer, eller gömmer, är att det är merkostnaden vi ska titta på, och framförallt – mervärdet. Stora siffror som uttalas med brösttoner skrämmer och skapar en negativ spiral. Låt oss lämna detta olyckliga sätt att uttrycka oss på. Kostnaden för LSS är en budgetpost som aldrig kan försvinna. Debatten måste istället handla om hur vi uppnår mesta möjliga mervärde. Precis som vi kämpar för bättre skola, mer jämställdhet och ökad kvalitet i vården måste vi kämpa för ett LSS som håller långsiktigt och ger vad grundtanken utmålade – ett liv i jämlikhet.

Att ständigt möta ett motstånd och ett hot är tröttande och gör ont. Vi fylls inte bara med oro och rädsla, utan känner också hela tiden att vi måste bemöta ett ifrågasättande av oss som människor och medborgare.

Vi har nu blivit tillkastade en livboj i sista stund, men upp på jämlikhetens skepp ser vi än inget hopp om att komma. En livboj i mörka vatten som håller oss uppe så länge vi ligger still. Höj inte din röst, begär inte mer hjälp för då riskerar du att glida av den hala livbojen ner i hjälplöshetens vatten.

Syntolkning: Bild på runt kajutafönster med utsikt mot ett böljande hav och grå himmel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: