God Jul och Gott Nytt År!

Tänk vad ett år kan rusa förbi. Kanske är det årets alla händelser som bildat en malström av intryck och känslor. Sorg och chock avlöst av glädje, ilska och kämparglöd. Stora händelser och små om vartannat.

I Järfälla en byggfrenesi som riskerar att tillgänglighet och inkludering glöms bort i hetsen. Att en omtyckt gokartbana läggs ner för att prestige och ovilja står i vägen. Att valfriheten begränsas för våra årsrika. Att det blundas för att Järfälla har många delar och att alla är unika och lika viktiga.

I landet en politik som verkar ha glömt vad FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning verkligen betyder. Mänskliga rättigheter är inte en pappersprodukt att välvilligt vifta med. Frihet och inkludering erhålls och skapas tillsammans med oss alla som berörs.

Nu träder vi in i ett nytt år. Ett ny chans, full av löften om framsteg och förändring. Aldrig är detta så sant som ett valår. Då kan du säga ifrån, välja riktning och föra oss framåt. Så viktigt är 2018, så viktig är din röst. Så viktig är demokratin.

Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott inkluderande och Liberalt Nytt År!

Syntolkning: Mörk bild med fyra stearinljus. Framför står det med vit snirklig text: ”God Jul & Gott Nytt inkluderande År”. Längst ner till höger Liberalernas logga i vitt.

Se människan bakom orden (debattartikel i NU 2017-12-14)

För nästan 50 år sedan föddes den ena av oss, stämplad som någon som för alltid skulle vara en börda. Född med utbredd funktionsnedsättning. Någon, som man än i dag hänvisar till som tillhörande gruppen ”de svagaste”. Det är det som är farligt med ordval, att det lätt blir att man fastnar i det som ordet uttrycker. ”Glöm henne” var det uttryck läkarna använde sig av. Född med en diagnos och en kropp som krävde uppfinningsrikedom och annorlunda lösningar.

Tio år senare gick den andra ut på en trappa och tog därmed ett stort och efterlängtat kliv fram vad gäller bejakande av mångfald och inkludering. Mötte människor som bröt mot den dåvarande normen. Människor som av samhället ansågs som sjuka. Människor som stöttes ut och missförstods. Människor som bara ville leva och få möjlighet att vara sig själva fullt ut. Homosexualitet ansågs fram till 1979 vara en sjukdom. Detta förändrades i och med att en av oss ifrågasatte ingrodda fördomar, gick ut, mötte upp och lyssnade. Än i dag är vi inte i mål, men kampen är levande och mycket har förändrats.

Ingen av oss tillhör genomsnittet. Den ena funkis, den andra årsrik. Båda representerar diskriminerade grupper i samhället. Vi hävdar dock allas rätt, oavsett olikheter, att vara en del av gemenskapen, inkluderas och ses som resurser. Rätten att vara unika och göra saker på våra egna sätt, men ändå leva våra vardagsliv som andra.

Skriva med munnen går lika bra som att skriva med handen, äta och dricka med assistans, gå med rullator när man behöver stöd, använda elrullstol för att ta sig fram. Tänk om detta sågs som lika naturligt som att behöva en hammare för att slå in en spik eller glasögon när vi märker att vi kisar framför tv:n. Det är vid tillfällen då t.ex. Försäkringskassan kategoriserar att äta med peg som sjukvård eller politiker pratar om ”de svagaste” som grupperingen blir så tydlig och fördomar cementeras – Gör du saker på annorlunda sätt. Är du inte som genomsnittsmedborgaren är du automatiskt sjuk, förbrukad, svag. Då skapas regelverk som snärjer och stjälper.

Att vara årsrik innebär ett liv präglat av den ålderism, den åldersdiskriminering som av Världshälsoorganisationen (WHO) befunnits vara mer uttalad, värre, än diskriminering på grund av kön och etnicitet. Mest uttalad är den i höginkomstländerna till vilka Sverige hör. En hel del av diskrimineringen är nog omedveten, det finns liksom i ryggmärgen att årsrika människor är mindre värda än yngre personer i arbetslivet men också inom andra sektorer i samhället som hälso- och sjukvården.

Även inom funktionshinderområdet har Sverige fått skarp kritik. FNs kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, CRPD, har granskat Sverige och gett den svenska regeringen nedslag på en mängd punkter. Ett nytt synsätt behövs och vi behöver borsta av oss ingrodda föreställningar och attityder. En person kan vara svag. En person kan vara sjuk. Det innebär dock inte per automatik att denna person har en funktionsnedsättning och tvärtom. Alla är vi människor med styrkor och svagheter. Stärk där det behövs och ta tillvara på de styrkor som finns, istället för att försvaga med ordbruk och borsta åt sidan de gömda, glömda talanger som finns.

Den funkofobi och den ålderism som finns i samhället är så djupt rotad att diskrimineringen inom dessa områden är en fråga som få ser och vill eller vågar lyfta. Att vilja avfärda människor och automatiskt klassa dom som sjuka eller inte arbetsföra är både olyckligt för den enskilde och för samhället i stort. Och är man både funkis och årsrik är det riktigt illa.

Vi måste se till varje människas unika situation och skapa möjligheter för fler att delta och bidra och undanröja de diskriminerande hinder som ligger i vägen. Varken ålder eller funktionsnedsättning fråntar oss rätten att vara människor med samma fri- och rättigheter som alla andra. Vi måste skapa en framtid med insikt om att mänskligheten består av individer som alla är en tillgång, inte en belastning. Vi måste kliva framåt, lyssna och förändra.

Barbro Westerholm riksdagsledamot (L) Stockholm

Maria Mattsson medlem (L) Järfälla

Syntolkning: Bild på artikel med text samt foto på en kille i manuell rullstol med armar utbredda i en frihetsgest ståendes på en stenklippa med blå himmel i bakgrunden.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: