Var rädd om Järfälla 

Kärlek börjar med bråk sägs det. När jag var liten bodde jag i Kälvesta. Ett villa- och radhusområde nära Hässelby. Vid den lilla gata där jag är uppväxt fanns en gränssten. Gränsen till Järfälla. För oss barn hade gränsen betydelse. På andra sidan bodde ”Järfällabarn”. Under perioder krigade vi mot dessa ”fiender” genom att kasta kottar. Ibland var det fred och vi lekte glatt ihop. Järfälla kom sedan att få mer och mer betydelse i mitt liv. Mina bröder flyttade så småningom dit och med dom hängde jag gärna. Kom efter en tid att bo här själv. Nu känner jag mig sedan länge som en inbiten järfällabo.

Underbara, naturnära Järfälla. En förort med mångfald. Med framtidshopp och utmaningar. En kommun som växer och frodas. En fantastisk utveckling. Viktigt då att vi tar till vara på vår kommuns energi och inte låter expansionen äta upp oss. Min övertygelse är att du som järfällabo inte bara ska kunna bo här, men också kunna ge dina barn en trygg uppväxt där förskolor och skolor räcker till, också kunna åldras i vetskap om att du kan välja boendeform och finna mötesplatser, samt kunna ta dig fram med bil, cykel, käpp, rullstol eller rullstol.

Det är viktigt att komma ihåg att vi inte ska bygga bara för byggandets skull. Låt oss bygga, men alltid komma ihåg att det är för oss och våra liv vi bygger.

#därförbirgitta

Min motivering till att nominera Birgitta Ohlsson till partiledare för Liberalerna

I min mening behöver vår politik både förändras och förtydligas. Vi behöver också kommunicera vår politik så att budskapet om vad vi vill når ut på ett lättillgängligt sätt. Jag har sedan jag var liten alltid uppfattat en ton och ett tilltal från fd Folkpartiet och nu Liberalerna som jag förstått och tagit till mig. Ett budskap om att den enskilde människans villkor och möjligheter står i centrum av vår politik. Detta har gjort att jag redan sedan barnsben vetat vilket parti som stått mig närmast. Allt är möjligt. Denna liberala röst fylld med värme, löften och framtidstro får inte bli svagare. Jag måste känna igen mig i retoriken. Vi driver många bra frågor men vi behöver en stabil kärna fylld med frihetsvisioner och trygghet.

Jag ser därför behov av en ledare som bär fram liberalismen med brinnande engagemang, värme och högt huvud utan att tveka och vackla. Den ledargestalten är Birgitta Ohlsson. Birgitta har en förmåga att ge energi till kraftsamling och ge en välgrundad känsla till alla att vi gör detta tillsammans. Birgitta har kompetens. Birgitta har erfarenhet. Birgitta har styrka. Sist men inte minst, Birgitta ser dig och kommer ihåg din berättelse.

Det är tid för ett Liberalerna som står stolt och starkt i en värld som blåser. 

Därför nominerar jag med glädje Birgitta Ohlsson som partiledare för Liberalerna.

Maria Mattsson

Enskild medlem 

Liberalerna i Järfälla

Vem formar ditt vardagsliv bäst?

Som enskild vill du själv bestämma över ditt liv och din vardag. Känner du att du har svårt att fatta beslut vänder du dig ofta till dina närmaste för råd och stöd. Denna självklarhet verkar inte gälla då det handlar om en person med funktionsnedsättning. Plötsligt vet inte du bäst och dina närmastes välvilja ifrågasätts. Istället är det någon utifrån som bedömer ditt liv och din vilja.
Mari Lindahl har tillsammans med Kim Andersson och mig lämnat in följande motion (i något kortad version) till Liberalernas landsmöte hösten 2017: 

Belys och stärk vikten valfrihet inom den personliga assistansen

-Att Liberalerna även fortsättningsvis arbetar med valfrihet i fokus vad gäller funktionshinderpolitikens alla delar och att det är individens behov och vilja som visar vägen. Som garanti för detta ska Liberalerna verka för ökad tillgänglighet och inkludering i samhällets alla beslutsorgan och processer. 

-Att Liberalerna verkar för att ingen skillnad görs på anställda inom LSS såsom ledsagare, personliga assistenter m.fl. oavsett om de är närstående eller utomstående vad gäller anställningsmöjlighet, villkor eller ersättning.

Valfrihet är av fundamental vikt för att kunna leva, planera och bestämma över sitt eget liv. Inte en enda människa ska på grund av funktionsnedsättning begränsas i sin möjlighet att vara fri och sin rätt att välja på samma villkor som andra.

Tyvärr har vi sett en utveckling som går i precis motsatt riktning. Valfriheten i den enskildes liv hotas från alla håll. Ett samhälle växer fram där personer med funktionsnedsättning återigen ses som objekt. Fördomar om den enskildes förmåga att klara beslut om sitt eget liv florerar. Istället kväver nya regler, vägledningar och praxis människors drömmar och visioner. Detta anser vi inte får fortsätta!

Från början genomsyrades LSS, och det följande arbetet utifrån denna reform, av ett tydligt rättighetsperspektiv. Resonemanget handlade om den enskildes rätt att vara medborgare som andra och vara en självklar del av demokratin.

Vad gällde insatsen personlig assistans byggde man som assistansanvändare upp sin egen assistans. Äntligen kunde man själv utforma sitt liv – ett fritt liv i trygghet. Det fanns en framtidstro. Valmöjligheter erbjöds för att kunna skräddarsy sin assistans på det sätt som passade bäst. Hur skulle man arbetsleda? Skulle man vara egen arbetsgivare, anlita ett mindre eller större assistansföretag, bilda ett kooperativ tillsammans med andra, anlita kommunen? Du kunde som assistansanvändare tydligt känna att makten över ditt liv låg hos dig själv. 

Utvecklingen mot upphackade insatser och en glidning från självständighet och frihet till ett grupperande synsätt med vård och omsorg som lösning måste stoppas. Handräckning utfört av någon jag inte känner i form av till exempel hemtjänst eller alternativa boendeformer såsom gruppbostad får aldrig ses som något som kan ersätta den personliga assistansen.  

Liberalerna måste därför vara oerhört vaksamma på denna utveckling.

Vi föreslår därför att Liberalerna arbetar vidare med fortsatt liberalt fokus på att varje person oavsett funktionsförmåga har rätt till självbestämmande och ett liv likvärdigt med andra.

Vi föreslår att Liberalerna slår vakt om assistansanvändarens rätt att själv ges förtroendet att avgöra vem som utför assistansen och på vilket sätt denna anordnas.

Liberalt är att själv kunna vara arbetsgivare utan hinder och svårigheter.

Liberalt är också att kunna välja en assistansanordnare i mindre format och att dessa alternativ inte försvinner pga av resursbrist. De stora alternativens möjlighet till effektivisering får inte ge en missvisande bild av vad som krävs för att kunna erbjuda kvalitet i assistansen.

Liberalt är att kunna välja assistent oavsett om denne är närstående eller ej. Ingen annan än den enskilde eller den enskildes företrädare vet automatiskt mer om vad som är bäst. Utgångspunkten måste alltid vara att det är den enskildes vilja och önskningar som får råda. Utgångspunkten måste också vara att den som står den den enskilde närmast inte utifrån ska ses som ett hinder för frihet och självständighet. Precis som det är för alla familjer och relationer, så kan roller, interaktion och kommunikation se olika ut. 

Liberalt är att inte låta familjeband förbytas till institutioners fängslande rep. 

Slutligen:

Liberalt är att se till individens behov och egna vilja samt ge alla utan undantag möjlighet till frihet.

Tänk dig

Tänk en värld där din rätt att andas och leva fritt ifrågasätts dagligen. Du slår på tv:n och ser andra som du bli av med jobb och bli dömda till husarrest, barn instängda på sjukhus, människor som du, förlorar till och med livet. Rubriker i tidningar där den grupp du tillhör utpekas som kriminella fuskare. Myndigheter registrerar dig och skriver rapporter med teorier om det du intygar på heder och samvete inte stämmer. Dom vet bättre än du själv vad du behöver. Och inte är det självständighet och frihet. De styrande har en färdig och fördomsfull bild av vem du är, vad du klarar och vad du önskar. Det enda du kan göra är att vänta.

Du har det i bakhuvudet hela tiden och du fruktar dagen. Dagen då brevet kommer. Brevet med kallelsen. Omprövning heter det passande nog, för ditt livs prövning är vad det är, och detta sker vartannat år. Det du byggt upp kan på ett ögonblick raseras. Du förhörs. Vad exakt gör du under en dag? Varje minut ska redovisas. Dina vanor skärskådas och du får vända ut och in på dig själv. Vem lever du med? Hur lång tid tar ett toalettbesök? Hur ofta? Du kan t.o.m behöva klä av dig och visa hur en dusch går till. Bedömningarna är stenhårda och trots att du inte kan leva tryggt, fritt och självständigt utan assistans vet du att ett beslut med ordet AVSLAG kan komma. Du känner dig liten, rädd och maktlös. Du undrar – Varför är det ingen som ser? Hur kan detta få fortsätta?

Jag tror faktiskt du ser. Jag tror till och med att du förstår och upprörs. Vi slåss för jämlikhet, mångfald, jämställdhet, barnens rätt, djurens rätt. Prideparader, manifestationer och demonstrationen. Det är dags nu att också sätta frågor om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning i centrum.

Vi står vid ett fullkomligt livsviktigt vägskäl. Ska en viss grupp människor bli beroende av välvilja, bli instängda på institutioner och bortträngda från samhället och förlora ett liv i självständighet och frihet? Ska personer med funktionsnedsättning tappa makten, förlora rösten, gömmas och glömmas? Ska beslut fattas över våra huvuden utan att vi haft möjlighet att vara en del i beslutsgången och påverkansarbetet? Utan tillgänglighet, ledsagning, assistans har vi ingen möjlighet att delta i de demokratiska processerna. Det blir en ond cirkel där våra röster tystnar och vår delaktighet i samhällslivet hotas.

Ett samhälle där en grupp människor fråntas sin frihet och rätt att leva som du. En fruktansvärd utveckling i sig, men ännu farligare om det får ske under en täckmantel av välvilja. Tänk dig en sådan värld. Tänk dig.

En röst för frihet

Vi ser en samhällsutveckling som tar mindre och mindre hänsyn till den enskildes olika behov och förutsättningar. Våra olikheter ges inte plats i samhällsekonomin. 

Som medborgare ska vi kunna känna oss trygga i att vi behandlas jämlikt, jämställt och rättssäkert. Det borde vara en självklar rätt att leva i en omgivning som strävar mot att vara inkluderande, tillgänglig och att målet är att ge oss alla möjlighet att utforma våra liv och vår framtid på lika villkor. Inte minst ska våra mänskliga rättigheter värnas och våra olikheter beaktas. Trygghet, frihet och valfrihet är fundament för ett demokratiskt och liberalt samhälle.

Detta synsätt är idag hotat från alla håll och vi slåss mot populism, besparingsiver och fördomar. Det vi uppnått rinner som sand mellan våra fingrar. 

Vi är alla människor. Varken funktionsnedsättning, ålder, livsåskådning, bakgrund, identitet eller sexualitet får vara en anledning för samhället att diskriminera, räkna bort oss eller begränsa våra liv. Vi är alla människor och vår rätt att vara detta fullt ut får inte bli något som kan strykas bort. Mänskliga rättigheter är inte en budgetpost det går att tumma på.

Jag vill därför höja min röst för förändring och kommer att göra allt jag kan för att påverka och bidra till att försvara allas rätt till frihet inför valet 2018. Gör det du också!

Bli medlem i Liberalerna https://www.liberalerna.se/bli-medlem/ och gör din röst hörd för frihet.

Livets lott

Uppväxt i en tid då man inte kunde välja vilken telefon man kunde ha hemma, vilka tider på dygnet man kunde titta på tv, när man kunde handla, vilken vårdcentral man tillhörde o.s.v. Mitt barndoms 70-tal präglades så mycket av att allt kändes förutbestämt och i och med detta också ganska färglöst. Omvärlden och vardagen färgades nämligen av ett system som begränsade möjligheten att välja själv. En värld där förutsättningar och framtidsutsikter kändes utstakade av någon annan.För egen del innebar det att jag inte möttes av större förväntningar från samhällets sida. Rullstolsburen antogs jag automatiskt tacka ja till förtidspension. Som tur var hade jag siktet inställt på både utbildning och följande yrkeskarriär, så jag motsatte mig att bli satt i ett fack. 

Under utbildningstiden hade jag elevassistenter. Ibland var det helt underbara människor, men det fanns också personer som gjorde uppväxten svårare. Minns att jag var så stolt över min nya röda overall, men att min elevassistent vägrade sätta på den för den var för krånglig. En annan gång på gymnasiet anställdes någon helt utan min inblandning. Faktiskt träffade hon inte ens mig på sin första arbetsdag utan var där för att titta på skolan. Att inte vara delaktig och vara utestängd från en urvalsprocess kan tyckas vara en mindre fråga. Om någon annan väljer blir det mer neutralt och rättvist säger vissa. Av egen erfarenhet säger jag att det är precis tvärtom. Makten flyttas från individen till en byråkratisk koloss och förståelsen för den enskilde försvinner.

Tack vare min familjs stöttning kunde jag ofta stå på mig och i och med det kämpa mig till delaktighet i beslut som rörde mitt liv. När jag sen fick personlig assistans hade jag från början kommunen som utförare, men möttes av en stelbent organisation med oförstående och onåbara handläggare och jag kände att min vilja att aktivt påverka enbart var till besvär.

När jag sen valde ett privat alternativ och sedermera startade eget blev äntligen mitt liv något jag styrde över själv. Något som gynnade både mig själv och mina anställda assistenter.

Enligt min mening är privata alternativ och möjlighet att välja i välfärdssektorn inte något negativt. Det är snarare det motsatta som är hotfullt. Istället skulle jag vilja se en utvecklad konsumenträtt vad gäller vård, skola och omsorg som skulle ge oss som tar del av välfärden ännu större möjligheter att påverka. Vi behöver bli mer medvetna om att valen finns och precis som vid andra val i livet måste vi bli duktigare på att granska.

Vi pratar om vikten av att granska information. Om vikten av fakta. Jag vill också se ett ökat fokus på vikten av val och skulle önska att vi alla var mer bekväma i att ställa krav på kvalitet och utformning av den välfärd vi erhåller. Detta gäller både vad vi kan förvänta oss av våra myndigheter, men också av organisationer och privata företag. Samhället är vårt – låt oss ta del av det och ta ansvar för det. Ingen vet bättre än du själv hur du vill ha det.

”För bra”

I en intervju med Jonas Franksson, assistansanvändare och fd förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, talar han sakligt och med en rakhet som skär i hjärtat hur det ständiga hotet och neddragningarna i hjälpinsatser drabbat honom och till slut fått honom att tappa fart, energi och stridsvilja. Jonas ger en uttömmande beskrivning av funktionshinderpolitikens negativa utveckling.

Jag läser Jonas betraktelser och hur väl han sammanfattar mina och många andras känslor. Mitt i intervjun ställs frågan: ”Kan det vara så att assistans blev för bra jämfört med andra insatser? Det finns grupper som inte fått assistans, tex psykiskt sjuka och demenssjuka. Har det blivit för stora gap mellan olika grupper?”

Jag hajar till när jag läser denna fråga. Det är som att det i denna enda fråga sammanfattas hela problematiken. Hela synsättet. Vi fick det helt enkelt ”för bra”.

Mänskliga rättigheter är nämligen väldigt relativt vad gäller personer med funktionsnedsättning. Jag menar inte att det inte finns diskriminering inom andra områden också. Det jag menar är att inom andra områden ser vi positivt på utveckling och framsteg.

Vi pratar med stolthet om det vi uppnått och majoriteten av oss strider för att alla medborgare ska ha lika rätt. Rätt att känna sig jämlika och jämställda. Rätt att känna sig trygga och fria. Det jag menar är att vi aldrig säger att barnen har fått det ”för bra” när barnperspektivet lyfts. Kvinnor får det inte ”för bra” när löneskillnader minskar. Vi säger aldrig att årsrika har det ”för bra” om de får hemlagad mat.

Om mänskliga rättigheter enbart riktar sig till vissa så är de inte mänskliga. Om mänskliga rättigheter inte får kosta. Då är de inga rättigheter i ordets rätta bemärkelse.

Nej, det är dags att inse att personer med funktionsnedsättning är en del av mänskligheten, en del av samhället och inte minst, en del av budgeten.

Begränsningar som kväver vår frihet

För ett bra tag sen, runt millenieskiftet, tog jag mig bävande an en uppgift som skulle förändra mitt liv, vem jag är och vad jag tror jag är kapabel till. Jag startade upp ett kontor och blev delägare och chef i ett privat assistansföretag. Kvinna med funktionsnedsättning och själv med personlig assistans. Jag sprängde i och med detta ytterligare ett glastak i mitt liv.
Tänkte på detta ögonblick i måndags då Socialdemokraterna röstade igenom nya riktlinjer vad gäller välfärdsföretag med skrivelsen: ”Det behövs ett regelverk som sätter stopp för vinstjakt i skola, vård och omsorg”. Uttalandet må låta ansvarsfullt, men jag befarar en negativ utveckling och hoppas innerligt att sektorn inte regleras på ett sätt som kan komma att leda till begränsningar som inverkar negativt på frågor som jämställdhet, jämlikhet och valfrihet.

Enligt Svenskt Näringsliv är tre av tio som ansvarar för företag i Sverige kvinnor. Inom välfärdssektorn är motsvarande siffra sex av tio.

Självklart tycker jag att det ska finnas kontroll över privata alternativ. Detta gäller såväl skolor som vårdcentraler och assistansföretag. Jag ifrågasätter dock starkt den utbredda generalisering att privata alternativ i välfärden skulle vara sämre än offentliga vad gäller engagemang och kvalitet. 

Över huvud taget är det vanligt att kategorisera och stämpla saker som svart eller vitt. Detta gäller även hur man ser på oss som tar del av välfärden. För oss är vår frihet nu hotad på alla fronter. Vi riskerar nu att de privata alternativen blir färre och färre och vår möjlighet att påverka blir då mindre.

Utöver detta ifrågasätts våra mänskliga rättigheter dagligen. Insatser dras in. Vi får inte de hjälpmedel vi behöver, den ledsagning som möjliggör att vi kan yrkesarbeta, den assistans som gör att vi kan engagera oss. Instängda och utan hjälp tystnar våra röster. Ett gigantiskt och bekymmersamt demokratiproblem.

Resultatet har vi redan sett i begränsningar, neddragningar, spariver och fördomar. Ett agerande som kväver den som inte är en genomsnittsmedborgare. Att slåss för ”de svaga” i samhället är inte att göra oss mer svaga och beroende. Att slåss för de svaga är att stärka, möjliggöra och skapa förutsättningar till att förvandla svagheter till styrkor. 

Tillsammans är vi stockholmare

Det som inte skulle hända har nu drabbat oss.

En morgon fylld av skratt på en arbetsplats som dagligen jobbar med att stötta och ge vägledning. Vi firade in kommande påskledighet för många kollegor och fredagen kändes lika glatt ljusgul som duk och servetter på vårt fikarumsbord.

En typisk fredag. En flicka på väg att möta sin mamma. Människor som promenerar, fönstershoppar, pratar i telefon, säljer korv, stressar till möten, njuter av helgens ankomst. En vårfredag i allas vårt älskade Stockholm.

Ett tillfälle bland andra i tiden, i livet. Ett tillfälle som plötsligt får en fruktansvärd vändning. Ett tillfälle som bryts obarmhärtigt av en mörk mullrande skugga av hat och skräck som förvandlar allt till ett fasansfullt kaos.

Jag sitter i möte med en klient och vi förbereder en överklagan tillsammans. Då flashar min mobil flera gånger.

Fredagens ofattbara terrorattack kommer för evigt märka oss. Fylla oss med förlamande frågor och stor sorg. Det kommer ta lång tid innan chocken och mardrömskänslan släpper sitt grepp om våra hjärtan.

Det som dock visade sig på en gång var ett beundransvärt mod. Människor som mitt i skräcken, mitt i kalabaliken utförde hjältemodiga insatser. Poliser, räddningspersonal, sjukvården och många många andra med olika yrkesroller hanterade något nästan ohanterbart med en enorm styrka, snabbhet och stabilitet. Dessa individers otroliga prestationer hjälpte till att dämpa den svarta rädslan och vilsenheten.

Den styrkan, och all annan medmänsklighet som direkt visade sig har växt och fortsätter växa till en våg av mod, kärlek och tacksamhet.

Den kärleken och förståelsen visar vägen hur vi går vidare.

Tillsammans.

Tillsammans är vi stockholmare, svenskar, människor. Tillsammans visar vi att vi är medmänniskor. Tillsammans är vi många och starka. Vi må vara olika, men vår dröm om ett fredligt öppet samhälle är gemensam för de flesta av oss.

Försök skrämma och splittra oss och vi svarar med mod, kärlek, blommor och kramar.

Kram
Maria

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: